Glass Rose

Inom oss bär vi alla på hemligheter. Vi läser om det i böcker, ser det på TV, och bär det inom oss. Svek, lögner och elakheter finns i oss alla. Vissa döljer hemska dåd i sitt sinne, andra ruvar på utstuderade elakheter mot andra. Själv bär jag inom mig det faktum att jag under ett par mörka tonårsår tyckte att Renault 17 var en riktigt häftig bil. Nu i efterhand känner jag mig både smutsig och skuldkänslorna tynger mig varje dag. Skuld och, svek och lögner är inget som är sällsynt i spelens värld. Tvärtom, det är vad Capcoms senaste äventyr, Glass Rose bygger på.

Spelet handlar om den unge journalisten Takashi Kagetani som spelas av Masahiro Matsuoka. För de som inte känner igen namnet Masahiro Matsuoka kan jag avslöja att han är otroligt populär i japan och är medlem av en grabbgrupp vars storhet i japan kan liknas vid Godzilla. Här i väst är han dock lika känd som två nävar grus, så det spelar ingen större roll i sig. Takashi har skrivit en uppmärksammad artikel om 1900-talets olösta brott, något som lockar en ung kvinna till honom. Hon säger sig ha detaljer om ett av fallen, och de båda beger sig till Cinema Mansion där en serie oupplösta dåd har utspelat sig. Snart inträffar ett underligt fenomen, och helt plötsligt finner vi Takashi på brottsplatsen, år 1929. Som om inte det var underligt nog, Takashi antas dessutom vara mordoffrets bastard till son, och alla karaktärer vi möter behandlar honom därefter. Här börjar Takashis jakt på sanningen i en mordgåta som fram tills nu har varit olöst. Jakten på sanningen ligger i att samla föremål och föra diskussioner med de familjemedlemmar som befinner sig på olika platser i huset.

Glass Rose är något så ovanligt som ett peka och klicka-äventyr av en gamla skolan. Spel som förr i tiden kunde heta Monkey Island, Legend of Kyrandia eller Quest of Någonting. Spel som normalt kom till PC, men som i ärlighetens namn känns lite felplacerade på en spelkonsol. Skärmen pryds av en muspekare som man styr med hjälp av analogspakarna. Lite bångstyrigt blir det dock, men som tur är går det bra att använda sig av en vanlig PC-mus som man plugga in i ena USB-porten på PS2ans framsida. Med musen kommer genren till sin rätt, och allt blir mycket lättare och snabbare att kontrollera. Glass Rose är uppdelat i olika klockslag, och varje klockslag måste man prata med vissa människor för att komma vidare. Vid ett fåtal tillfällen kan man även hitta lite föremål på sina ställen. Om man inte klarar av att uppnå klockslagets kriterier så får man spela om det i jakt på bättre framgång. Dessutom är allt indelat i olika kapitel där någon dör i slutet av kapitlet. I takt med att liken blir fler och fler blir intrigerna tjockare och tjockare. Ibland finner man sig själv tro på det vissa av karaktärerna berättar för en. För överallt i herrgården smids det ränker, lögner sprids, misstankar och elakheter.

Konversationerna utförs på sådant sätt att man understryker vissa ord och fraser i de andra karaktärernas pratrutor, och får därmed reda på mer av vad de har att säga. Det kan tyckas vara nytänkande, men i själva verket är det egentligen som förr i tiden, då man fick välja ett alternativ och sedan höra svaret. Ibland blir någon arg och lämnar en på plats, trots att man har många frågor osvarade. Trots att allt bygger på schabloner kan jag inte låta bli att uppskatta manuset, ofta får man vibbar av gamla klassiska mordgåtor och Agatha Christie har nog bidragit med både en och två influenser. Dialogerna är ofta styltiga, och när det väl börjar låta ur karaktärernas munnar så övertygar röstskådespelarna inte det minsta. Halvgjort och småbrittiskt passar det ganska dåligt med det påtagliga japanska utseendet som alla har. Capcom har ju sällan dragit sig för att använda sig av förrenderade bakgrunder. I Glass Rose kör man vidare på detta koncept, och blandar vanlig spelgrafik med en stor mängd animerade sekvenser med högre snygghetsgrad. Det ger en lite brusten helhet, och det känns som att grafiken inte har tagit några större steg i peka och klicka-genren de senaste tre åren. Det ser ganska kasst ut, men det fyller sitt syfte i alla fall.

Man kan se det som ett problem att spelet ofta placerar spelaren i passagerarsätet och låter handlingen arbeta fritt. Ska man vara cynisk så går man för det mesta från en skriptad händelse till en annan, och handlingen placerar sig som det viktigaste i spelet. Vilket egentligen är helt i fas med hur ett äventyr ska vara. Handlingen är alltid viktigast, och ibland tränger man faktiskt, och tyvärr bort spelaren från kontrollen. Dock är det alltid upp till spelaren att föra spelet framåt med sina handlingar, och även om detta är något begränsat i Glass Rose känner jag mig alltid som hemma. Jag kan inte kombinera föremål, inte använda dem där jag själv vill, och det känns faktiskt väldigt begränsat för det mesta. Trots att det är en ganska simpel kompott så kan jag inte låta bli att tycka om Glass Rose, visst är både ser och låter det dåligt för det mesta, och spelet i sig erbjuder inte så otroligt mycket av egentligt spelande. Men många gånger känner jag lite hopp för en genre som kämpar för att hålla sig vid vattenytan. Om nu någon av er där ute har spelat det gamla Sierra-spelet Colonels Bequest så förstår ni nog lite av vad det är för typ av spel. Familjeolycka, samtliga är misstänkta, och en hederlig struktur där klockslag för spelet vidare. Detta är självklart inte lika bra som Laura Bows första äventyr, men jag ser lite av Colonels Bequest i Glass Rose. Det gör mig glad, och får mig att fortsätta spela.