The Legend of Kage 2

Som alla vet är få saker coolare än en ninja. Min kunskap om allt som rör ninjas är naturligtvis strikt baserad på vad jag lyckats lägga ihop från populärkulturen under årens lopp. The Legend of Kage 2 är som en enda lång hyllning av den bild jag hade av ninjas för 20 år sedan. För när jag spelar the Legend of Kage 2 känner jag mig aldrig bara som en ninja sådär i allmänhet. Jag känner mig som en datorspelsninja direkt från 80-talet. Sämre förutsättningar för ett actionspel har man stött på.

Åttiotalsarvet är väldigt påtagligt. Det känns naturligt eftersom the Legend of Kage 2 är en direkt uppföljare till the Legend of Kage, ett arkadspel från 1984 som utvecklades av Taito. På ett sätt känns det helt rätt. Om man nu ska väcka upp en spelserie som ingen människa brytt sig om på väldigt länge är det ett kul grepp att inte modernisera för mycket. Musiken och grafiken känns kanske inte som om de kommer hela långa vägen från 1984, men de är ändå retro på ett bra sätt. Dessvärre känns andra delar av spelet fullständigt föråldrat.

Ninjastämningen infinner sig direkt. Introsekvensen som presenterar karaktärerna är trevligt tecknad komplett med fjärilar och rosa blomblad i luften. Uppdragen inleds med ninjapoesi varje gång. Man jagar folk längs med månupplysta sjöar. Under en blek måne. I mystisk dimma. Till blodröda berg. Vidare till hemsökta dalar. Fyllda med onda andar. Förhäxade regn faller från himlen. Och demoniska slott tornar upp sig. Väldigt, väldigt ninja.

I the Legend of Kage 2 kan man hoppa högt. Löjligt högt. Jag kan inte dra mig till minnes att ha hoppat högre i något annat spel. Problemet är att denna unika aspekt medför mer tandgnissel än spellycka. Jag förstår precis hur de tänkt. Ninjafighter speciellt anpassade för dubbla skärmar. Upp i trädtopparna med ninjan bara, ge spelarna action i både höjd och sidled. Men resultatet är total förvirring. Det är otroligt svårt att veta var man bör befinna sig i vågrät led när närmaste plattformen är tjugo meter under en någonstans. Och det är redan innan man börjar levla upp hoppen. Senare i spelet går det att nå ännu högre.

The Legend of Kage 2 kan spelas i ett väldigt snabbt tempo. Speciellt de första banorna går att springa igenom nästan utan att stanna. Fienderna är många och besegras med ett enkelt katanahugg i farten. En lugnare spelstil med mer utforskande belönas med "orbs" som går att använda för att skaffa nya förmågor. Karaktären man använder utvecklas också genom fysiska förbättringar. Min lilla ninja får efterhand längre slagkombinationer, nya rörelsemönster och högre hopp.

I slutet av varje bana finns en boss att möta. Varje strid inleds med variationer på följande dialog: "Nu ska du dö! Nej, det är du som ska dö! Men jag har besegrat dig innan, så grym var du inte! Men då höll jag tillbaka fattar du väl!" Bosstriderna är ganska väl utförda, men otroligt ojämna i svårighetsgrad. Vissa faller på första försöket och andra är oerhört besvärliga.

Efter varje bana får man ett betyg baserat på hur bra man gjort ifrån sig. Nyckeln till de högre betygen är att lyckas med långa anfallskombinationer utan att låta det gå för lång tid mellan varje svärdshugg. En anal perfektionist kan nog ha nöje av att lära sig banorna utantill för att på så sätt kunna bygga upp långa kombos genom att avrätta strömmar av fiender. Själv nöjer jag mig med en genomspelning av varje bana. Det finns två karaktärer med var sin uppsättning vapen att välja mellan, så ett visst omspelningsvärde finns.

The Legend of Kage 2 är ett spel med ganska cool yta som brottas med att ha en föråldrad spelmekanik. Hade det bara varit lite roligare att hugga ner fiendesoldater så hade resten kunnat fånga mig också. Men dessvärre orkar jag inte lägga ned energi på att bygga nya förmågor genom att samla och kombinera orbs. Jag orkar inte heller utforska banorna speciellt noggrant eller lära mig passager utantill för att jaga poäng. Att vara 80-tals ninja har en sin charm, men glädjen är kort och jag tröttnar snabbt.