Sega Mega Drive Ultimate Collection

När 80-talet nalkades mot sitt slut var jag en trogen NES-fantast. Visst hade jag ägt en Commodore 64 innan och visst hade jag spelat allt viktigt från Atari, hunnit med att spela Master System ordentligt samt ett otal andra obskyra grejer att spela spel på, plus då såklart arkadhallar. Men inget tycktes ha samma homogena kvalitet och känsla av att vara ett märke med en helhetstanke bakom som Nintendos produkter med klubbar, medlemsblad, Nintendo-bussar (där även vi i lilla Östersund fick chansen att spela stekheta lir från Japan och USA) och såklart bra spel.

Så kom Mega Drive. Boom. Att vara lojal mot Nintendo blev allt svårare och jag led när jag kikade på den snygga Mega Drive-grafiken av att inte själv ha konsolen. Och sedan kom Sonic. Ridå. Det blev början på en lång och ljuvlig romans med Sega som höll ut långt in på Gamecube- och Xbox-eran då man släppte spel som Super Monkey Ball, Panzer Dragoon Orta och underskattade Crazy Taxi 3.

Sega Mega Drive Ultimate Collection är en tokambitiös samling innehållandes över 40 olika Sega-spel. Det flesta samlingar brukar som bekant innehålla mer moderata 5-10 spel, så det är en rejält fet laddning även om det mesta är bekant från nästan lika välfyllda Sega Mega Drive Collection som kom till Playstation 2 och PSP häromåret. Ett snabbt överslag visar att det här är produkter som för 15 år sedan hade kostat sisådär 30 000 kronor att köpa. Då. Vilket förmodligen är runt 40 000 i dagens pengavärde.

Men ni vet hur det är med samlingar. Man fyller det med det gottaste, de största hitsen, men en egna storfavoriter kommer inte med. Och trots sitt namn är Sega Mega Drive Ultimate Collection inget undantag. Jag saknar spel som Toejam & Earl och Sword of Vermillion samt att klassiska licenstitlar som Michael Jackson's Moonwalker och Castle of Illusion givetvis inte heller finns med. Dessutom går det inte att bygga ihop Sonic & Knuckles med Sonic the Hedgehog 3 för det där jätteäventyret vi alla älskade.

Nåja, de största hitsen finns medpackade, oavsett om det är bra eller ej. Ett sådant exempel är Altered Beast som länge såldes med Mega Drive-enheterna. Ett typiskt exempel på hur Sega var. Hellre våld och attityd än glada plattformsgubbar. Nintendo packade med Super Mario World, Sega packade med ett spel med lemlästande och varulvar. Men särskilt bra var det sannerligen inte, och idag är det snudd på ofattbart att man kunde genomlida skiten. Med på samlingen finns det dock, just för att det är en sådan milstolpe för Sega.

Normalt när jag lägger mina labbar på en sådan här samling brukar det sluta med att jag klara några av mina favoriter, testar resten och sedan är nöjd så. Men tack vare achievements (och troféer till Playstation 3, men vi har fått Xbox 360-versionen att recensera) blir det plötsligt någon mening att spela de gamla spelen ordentligt igen. Nya utmaningar och ofta är de så genomtänkta att man verkligen får utforska spelen medan man plockar sina poäng.

Dessutom finns här fruktansvärt mycket kuriosa som intervjuer och gammalt nostalgi i olika form att njuta till. Men att recensera en samling är alltid lite vanskligt. Det är ju inte ett spel. Eller ens två, utan drygt 40. Här är därför en genomgång av alla Mega Drive-spel som vankas med individuella betyg på dem allihopa:

Alex Kidd in the Enchanted Castle
Alex Kidd har en speciell status för många äldre Sega-fans och var faktiskt en av Segas första försök att göra en egen Mario, alltså innan Sonic räddade dagen. Idag är behållningen främst den härligt kulörta grafiken och den medryckande musiken, men spelmässigt sätt har det verkligen åldrats och Alex Kidd in the Enchanted Castle känns idag mest frsutrerande och begränsat.
3/10

Alien Storm
Att gå längs en väg och dänga exakt allt man kom över var superpopulärt i skiftet mellan 80-/90-talet och Alien Storm är ett av alla dessa spel som erbjöd spelaren möjligen att spöa och skjuta hejvilt. I teorin i alla fall, för vapnen var mest för syns skull där eldkastaren hade mer gemensamt med en Zippo än majbrasor och de andra vapnen mest fungerade som skådebröd. Istället blev det med händerna man fick göra grovgörat, och tillsammans med en polare är Aliens Storm faktiskt nästan lika kul idag som när det begav sig.
7/10

Altered Beast
Ett till spel där man egentligen bara går från vänster till höger och klå upp alla man ser. Till skillnad från i spel som Streets of Rage och Final Fight kan man dock bara gå på en pannkaksplattbana, vilket gör att det direkt känns lite föråldrat. Många minns nog Altered Beast som sitt första Mega Drive-spel, men idag håller det inte alls och enda behållningen är de mytologiska landskapen med fiender som tycks ha fungerat som inspirationskälla för God of War.
2/10

Beyond Oasis
Beyond Oasis hette faktiskt The Story of Thor när det släpptes i Europa. Ett sorts actionrollspel där man i rollen som prins Ali med hjälp av ett armband ska stoppa ondskan från att invadera ett kungarike. Spelbarheten är i all sin enkelhet befriande genial än idag och Beuond Oasis framstår som ett av de bästa spelen på skivan.
8/10

Bonanza Bros.
Jodå, det co-opades faktiskt friskt även förr i världen. Ett klockrent exempel på det är Bonanza Bros där man i rollen som två tjuvar skulle stjäla saker och undkomma så smidigt som möjligt. Tack vare ett extremfiffigt upplägg och charmig grafik står sig spelet bra än idag. Räkna med många roliga timmars spelande och planerande av flyktrutter.
7/10

Columns
Nintendo gjorde sin egen Tetris-version och lyckades bli synonyma med varumärket, vilket fick Sega att fram sin egen version av fallande block, Columns. Här gäller det att stapla färgade block för att blida rader både lodrätt, horisontellt och faktiskt även diagonalt. Ett helt okej pusselspel som varken är bättre eller sämre än majoriteten av alla de Tetris-varianter som finns.
5/10

Comix Zone
Det mest utmärkande med Comix Zone (förutom det fåniga namnet som tycks ha inspirerat Hawx-skaparna) är det grafiska. Både presentationen och det grafiska osar verkligen av serietidning. Man är fast i en serievärld och det är bara att följa spelets regler och gå från ruta till ruta i serieäventyret. Spelkontrollen är bra och upplägget charmigt, men jag tycker ändå att det saknas lite personlighet.
7/10

Decap Attack
Som mumien Chuck D. Head ska du bekämpa den genomonde Max D. Cap. I allt väsentligt är Decap Attack ett traditionellt plattformsspel med skräcktema som är roligare än spelet i övrigt. Även om spelkontrollen är bra är banorna lite slentrianmässigt utformade och grafiskt är det ganska enkelt. Plus för den sköna stämningen dock.
5/10

Dr. Robotniks Mean Bean Machine
Puyo Puyo! Fattar ni? Puyo Puyo? Inte? Nej, jag misstänkte att så kunde vara fallet, men det är en riktigt klassisk och rolig pusselserie från Japan (sista riktigt bra var Pyuo Puyon till Dreamcast) som dock är praktiskt taget obekant i väst. Det är hur som helst en Tetris-klon, men en bra sådan och så vanebildande att man inte kan sluta spela. Underbar nostalgi och exakt lika kul nu som då.
9/10

Dynamite Headdy
Att Dynamite Headdy är utvecklat av Treasure märks tydligt redan i spelets inledande sekunder. Det vimlar av färg, fart och galen japansk humor. Man styr den något udda figuren Headdy som attackerar fiender genom att kasta sitt huvud. Dynamite Headdy är utamande och tar sin tid att komma in i, men är en udda spelupplevelse man bör ge chansen på samlingen.
7/10

ESWAT: City Under Siege
I kölvattnet av alla dåliga actionfilmer från 80-talet kom det en hög med lika dåliga actionspel. Vi snackar muskelmän som gör lös på fiender över livlöst trista plattformsbanor. I ESWAT är du en sådan stereotyp i för stor rustning och banorna tristare än någonsin samt frustrerande krångliga. Inget du behöver spendera någon tid med.
2/10

Ecco the Dolphin 1 & 2
När Ecco-spelen kom var folk som begeistrade. En delfin som såg ut som en delfin utan gullifiering och sanslöst bra animation. Och visst är det atmosfäriskt och mysigt än idag, med spelet känns åldrat och jag tyckte faktiskt tempot var lite risigt redan när Ecco släpptes. Nära femman men får ändå en sexa eftersom jag är rädd för prygel från gamla Sega-fans.
6/10

Fatal Labyrinth
Rogue-liknande rollspelet Fatal Labyrinth har allt som kännetecknar subgenren. Vilket inkluderar slumpvist utformade banor som aldrig känns klockrena och ett stridssystem som är så föråldrat att det saknar motstycke. Snudd på outhärdligt när det kom och totalt ospelbart idag.
3/10

Flicky
Ett lika enkelt som genialt arkadspel framtaget av före detta Sonic Team-medlemmen Yoji Ishii. Det går rätt och släppt ut på att i rollen som pippin Flicky rädda fågelungar undan en katt på jakt efter ett kvällsnack. Efter inledande helvetiska minutrar innan man fått grepp om konceptet blir det sedan helt omöjligt att lägga ifrån sig och ett av de spel som bäst motstått tidens tand tack vare det fiffiga konceptet..
9/10

Gain Ground
20 spelbara figurer och möjligheten att spela co-op med polarna. Gain Ground hade kunnat vara så bra än idag, men här märks tidens tand. Spelkontrollen räcker absolut inte till och flera passager är vidrigt svåra att klara av. Nej, det här var inte alls lika kul som jag minns det..
3/10

Golden Axe 1-3
Golden Axe var länge kungen av arkadhallarna, utmanad av endast Double Dragon. Tillsammans med en polare ikläder ni er rollerna som någon av Ax Battler, Gilius Thunderhead eller Tyris Flare och ger er ut på brutala fantasyäventyr som innehåller allt man kan önska från ett bra actionspel med en bakgrund i just arkadhallarna. Golden Axe har tyvärr åldrats ordentligt, men del tre har fortfarande en hel del att erbjuda dagens spelare.
5/10

Kid Chameleon
Jodå, en gång i tiden var Virtual Reality framtiden och så hett att det till och med gjordes filmer om hur det kunde leda till världens undergång som i Lawnmower man. Även Kid Chameleon-teamet tog fenomenet på största allvar och bjussade på en historia om hur man fastnat i ett spel och inte kunde komma ut, hur du som spelare fick nya egenskaper av olika hjälmar och hur du fick slåss mot stora bossar. Idag är både spel och historia ganska mossiga.
5/10

Phantasy Star II-IV
Idag förknippar väl ingen Sega med japanska rollspel, men en gång i tiden var de bland de största, och bäst av alla deras spel var Phantasy Star, krönt av Phantasy Star IV. Och sistnämnda delen är än idag ett av de absolut bästa rollspelen från 16 bitars-eran. Segas svar på Final Fantasy var mer än så, det var en jämlike. Tvåan och trean har väl inte åldrats med riktigt samma grace, men det är fortfarande sköna historier som berättas, härligt befriade från fantasy-floskler.
8/10

Ristar
Ristar är verklig plattformsstjärna. Ja, bokstavligt talat då alltså, för han är faktiskt en stjärna. Med armar. Men stjärnan lyckades aldrig bli en stjärna utan hans äventyr var alltför komplicerat och hade inte den här snabba, följsamma spelbarheten som var så utmärkande för Marios och Sonics eskapader. Idag känns det mediokert, småfult och ganska opersonligt.
4/10

Shining in the Darknes
Shining in the Darknes är ett mer traditionellt rollspel med gott om hålor att utforska och där man spöar allehanda monster genom enkla kommandon. Ganska standard grafiskt och knappast något som jag tror är särskilt intressant för folk som inte var med när det begav sig.
4/10

Shining Force 1 & 2
Sega gjorde även mer taktiska rollspel. Lite som... Shining Force-serien. Här får man som vanligt tala om vad alla ska göra och sedan luta sig tillbaka och se sina små mangafigurer utföra alltsammans. Idag har genren kommit betydligt längre än såhär, men det är fortfarande ett genomtrevligt spel som fans av genren absolut bör ge en chans.
6/10

Shinobi III: Return of the Ninja Master
Ohhh, yes, yes, yes. Nu snackar vi pixlar så vackra att jag vill gifta mig med den, varenda en. Shinobi III är absoluta höjdpunkten i Segas klassiska ninjaserie och står sig hur bra som helst än idag. Vi snackar stora tydliga figurer, härlig design, snygg animation, grym spelkontroll, lagom utmaning, variation och apgrymma bossfighter. Guldklimpen i samlingen för egen del.
9/10

Sonic 1, 2, 3, Sonic & Knucles
Eller förresten. Om Shinobi III är guldklimpen, var är då Sonic-sviten? Samlingens diamant såklart. Här får man följa Sonics väg från att bara vara en ovanligt rask kotte till att bli en av spelvärldens mest kända figurer. Och som äventyren står sig, i synnerhet Sonic the Hedgehog 2 och 3 har inte åldrats en dag och är knökfylld av det ena geniala spelminnet efter det andra. Helt ljuvligt, kärlek i form av ettor och nollor, 16 bits-stylee.
10/10

Sonic Spinball
Liksom Nintendo kunde inte Sega nöja sig med att bara låta Sonic vara världens bäste plattformshjälte. Klart han skulle horas ut. Ett av resultaten var Sonic Spinball som faktiskt är klart bättre än sitt rykte, trots ganska risig skärmuppdatering och halvtasknig precision finns här flera goda idéer som blir logiska med hänsyn tagen till att det är en liten kotte man flipprar omkring.
5/10

Streets of Rage 1-3
Vad gör man helst en vanlig helg? Samlar ihop polarna och ett par järnrör och slår hela världen med häpnad såklart. Ja, i spel i alla fall. Strets of Rage är ytterligare ett av alla dessa gå-och-slå-spel som bara välde ut i skiftet mellan 80- och 90-talet. Bara med den lilla bagatellen att det nog är det bästa av dem, utmanad av endast Burning Fight och Final Fight. Co-op-däng som håller än idag.
8/10

Super Thunder Blade
Idag snackar vi gärna om hur fel det ofta blir när man försöker konvertera ett Xbox 360-spel till en Wii. På den gamla goda tiden var det istället arkadkonverteringar folk skydde, och en av de värsta av dem är Super Thunder Blade. Ett hyperavancerat spel i arkadhallarna som till Mega Drive blev en ospelbar soppa som idag ser helt obegriplig ut. Hoppa över skräpet helt.
1/10

Vectorman 1-2
Spel som verkligen pressar konsolerna till det yttersta är ofta imponerande precis när de kommer, men är traditionellt också de som åldras sämst. Spel som Gears of War 2 och Killzone 2 kommer förmodligen framstå som ryckiga och ospelbara om tio år. Lite som Vectorman som lanserades som lite av ett grafikdemo, vilket känns helt obegripigt idag. Mega Drive gör massa saker den knappt klarar av och spelbarheten extremt lidande.
4/10