Wanted: Weapons of Fate

Det börjar med en rejäl förolämpning. Huvudpersonen och före detta megatönten Wesley berättar att han en gång var precis som mig. "En patetisk, allt fetare och fåraktigt ovetande loser som spelar TV-spel dagarna i ända". Skitstövel.

Wesleys liv förändrades. Han ombads lämna den där tråkiga tillvaron. Lämna all gammal och trist diskbänksrealism bakom sig, och börja om. Med endast en hake, då. Han var tvungen att bli en mördare. Wesley tog chansen, och jag (som fortfarande är fet och dum) får äran att hänga med honom på en resa fylld av böjda kulbanor, franskt sektslödder och hårdkokt action.

Det börjar som ett ganska ordinärt actionspel i tredjepersonvy där jag skjuter några fransktalande specialpoliser som gjort inbrott i Wesleys lägenhet. Wes tar raskt upp jakten på en av fransoserna som kommit undan med ett porträtt av hans mördade mor. Det uppdagar sig till slut i att han måste ta kål på en hel drös moralbefriade figurer, för att till slut nå sin nemesis och sin mors antagna mördare, Immortal.

Wanted: Weapons of Fate är baserad på filmen Wanted (som i sin tur är baserad på serien) med bland annat James McAvoy och Angelina Jolie i rollerna. Lyckligtvis slipper vi halvmesyren Jolie i spelet. Däremot lånar bekantingen Peter Stormare, som på senare tid även figurerat i Command and Conquer: Red Alert 3, ut sitt utseende och sin röst till tidigare nämnda ärkeskurken Immortal. Även McAvoy lånar ut sitt utseende till Wesley, men hans röst framförs av en stand-in. Det gör dock inte så mycket, eftersom röstskådespeleriet faktiskt är riktigt bra. Man får verkligen en heltäckande bild över hur vilken nonchalant skitstövel Wesley är, genom hans ständiga smädelser och fräna kommentarer.

Storyn i Wanted: Weapons of Fate är specialskriven och utspelar sig efter filmen (och serien). På det sättet har svenska utvecklarna Grin haft större friheter än vad som är normalt i utvecklingen av filmlicensspel. "Ett bra filmspel expanderar filmens universum istället för att imitera filmen i sig" menade Grins VD Bosse Andersson i en intervju med Petter Hegevall för ett par veckor sedan. Delvis så har Grin lyckats riktigt bra. Men Wanted är inte helt problemfritt.

Strax efter inbrottet och det obligatoriska mördandet av de korrupta franska specialpoliserna, demonstrerar Wesley sina snärtiga handleder som tillåter en att på ett ytterst behändigt sätt skruva kulbanorna. Lite som David Beckhams frisparkar, fast tiotusen gånger dödligare. Det är fruktansvärt sweet när jag får följa mitt böjda skott i närbild, lyssna till dess vridmoment i slow-motion, för att sedan se kulan borra sig in i skallen på målet. Med ett rejält slafs. Ingen fiende går nu säker. Står det en fegis och svettas bakom lite bråte? Pang, svosch, död. Tryckt bakom ett hörn? Boom, svisch. Stendöd. Genom ett knapptryck tillsammans med den högra styrspaken böjer man kulornas bana efter behag, och förutom då jag med jämna mellanrum lyckas låsa fast siktet på absolut ingenting, fungerar det oftast bra.

Förutsättningen för att man ska få använda denna superförmåga är att man har byggt upp adrenalin. Adrenalinet, som Wesley föga överraskande boostar genom att ha ihjäl ettriga fiendesluskar, kan även användas till att gå in i ultrarapid och därmed få ett stort övertag på stridsfältet. Under en passage trodde jag mig skymta Max Payne blänga surt i ett hörn. Han såg barnsligt avundsjuk ut.

Värt att nämna är att efter ett par timmars spelande så får man klä sig i urcoola "The Killer Suit", ett tight och ballt läderskrud med tillhörande ansiktsmask. Redaktionen är lite avundsjuk på Wes för denna. Mycket läder och en urhäftig mask är nog för att få oss att gå igång. De klart lysande ögonen för tankarna till Helghast från Killzone 2. En på alla sätt och vis smickrande liknelse.

Ibland varvar man med att spela som Wesleys fader, Cross, i utspridda tillbakablickar. Det är ingen större spelmässig skillnad mellan de båda karaktärerna, förutom att Cross våldför sig med dubbla skjutdon istället för ett. Man låser även upp nya, spelbara karaktärer ju längre i spelet man klarar. Inget som förlänger livslängden nämnvärt dock, och jag hade gärna sett ett multiplayerläge där alla karaktärer kunde gå loss på varandra. Att skicka ett böjt skott i pannbenet på en vän över Xbox Live eller Playstation Network hade varit intressant att pröva på. Tyvärr ser vi inte röken av något sådant spelläge i Wanted: Weapons of Fate.

Liksom Gears of War 2 innehåller Wanted: Weapons of Fate ett smidigt system för att ta skydd bakom bråte, bord och väggar samt slänga sig över hinder. I få spel har detta fungerat så snyggt och sömfritt som här. Det ser fruktansvärt coolt ut när jag glider på knäna över ett bord, samtidigt som tomhylsorna flyger och fienderna faller som furor i maniska dödsvrål kring mig. Samtidigt är det helt livsnödvändigt att använda sig utav denna funktion. För tar man inte skydd är man rostad. Fienderna är många och på den högsta svårighetsgraden riktigt utmanande.

Bosstriderna är däremot inte lika utmanande. När man väl lärt sig bossens rörelsemönster, förstår man snabbt hur denna ska besegras. Oftast handlar det om att bygga upp adrenalinet, vänta tills bossen blottar sig, för att sedan tömma magasinet i dess nylle i slow-motion. Upprepa ett par, tre gånger, och saken är biff.

På avigsidan finns en repetitiv nivådesign, och att det inte sker någon distinkt förändring mellan banorna kväver känslan av att faktiskt ta sig vidare i spelet. Här finns mest dunkla gränder och ännu dunklare korridorer, men en riktigt läckert ljussatt domkyrka och en nivå uppe i de franska Pyrenéerna hör till undantagen. Wanted: Weapons of Fate tappar också på slutet. En del konstiga designval drar ned tempot och hela grejen med att böja kulbanor och sakta ned tiden, tenderar efter fem timmar att bli en aning enformigt. Nyhetens behag avtar lite mot slutet.

Detta verkar Grin ha insett. För att göra spelet mer varierat, så har man klämt in några sekvenser där man tvingas upp på en monterad kulspruta, eller ett hustak med ett krypskyttegevär i stadigt grepp. Dessa moment är väldigt styrda, och känns ganska styltiga och framtvingade. När man ska prickskjuta är man till exempel fastlåst vid en och samma punkt, utan möjlighet att röra på sig. Man får aldrig bära med sig geväret för lite krypskytte när man väl känner för det. Även om de kan ses som sköna avbrott i allt kulböjande, så passar det inte in i spelets flöde. Det känns snarare som hack i skivan.

Och för att ha ordet "weapons" i sin titel, så innehåller spelet förvånansvärt lite vapen. Som spelare får man endast bära med sig semi-automatiska eller helautomatiska pistoler. Det känns aningen tunt. Visst saknar jag hagelbrakaren och raketstruten lite, även om jag inser att det vore svårt att även med övernaturligt knixiga handleder böja hett stål modell tyngre.

Men trots detta, trots kort speltid och en blek sista timme är Wanted: Weapons of Fate ändå en cool actionupplevelse. Stilistisk, bombastisk, explosiv och sådär skönt överdriven. Tycker du det låter fräckt att få utföra pistolvåld i sann Matrix-anda iklädd åtsittande skinnkostym? Då är Wanted sannerligen något för dig.