Bleach: Dark Souls

Fightingspel baserade på manga och anime är en subgenre som glatt slängs ut på marknaden. Massor av spel prånglas ut med varierande resultat och ibland känns det som om vi blir fullständigt översköljda med färgglada slagsmål. För ett drygt år sedan släppte Treasure spelet Bleach: The Blade of Fate till Nintendo DS. Spelet belönades överlag med riktigt fina betyg från kritikerkåren. Nu är uppföljaren här. Bleach: Dark Souls följer sin föregångare tätt i fotspåren och levererar klassisk 2D-fighting baserad på mangan Bleach.

Den oinvigde får snabbt en chock. Massor av ansikten flimrar förbi på skärmarna i ett högt tempo. Det ges inte fördjupad förståelse till vem de egentligen är eller vad de drivs av. Insikten om att Dark Souls är ett spel för redan frälsta manga-älskare kommer snabbt. Det är en tanke jag ofta återkommer till under de timmar jag tillbringar tillsammans med spelet. Personligen blir jag matt av det digra karaktärsutbudet. Ju fler karaktärer desto mindre skillnader blir det mellan olika rörelsemönster och attacker. Men fansen kommer sannolikt att bli otroligt glada av all valmöjlighet.

Det är inte bara mängden karaktärer som imponerar i Bleach: Dark Souls. Det finns dessutom massor att hitta på. Det sedvanliga arkadläget finns naturligtvis med, men mest tid lägger jag på det väl utbyggda storyläget. I detta far ett förvillande mängd killar och tjejer runt och muckar gräl med varandra. Ibland blir bakgrunden till att de slåss höljt i ett förvirrat dunkel. Men slåss vill de. Hela tiden och av högst varierande orsaker.

Ibland varvas regelrätta slagsmål med helt andra typer av uppgifter. Godis och fjärilar ska samlas, en karaktär ska försvaras och ibland blir det frågesport. Just frågesporten fungerar riktigt bra. Samtidigt som du slåss mot dina motståndare gäller det att hålla ögonen på frågorna som kastas ut. Dina svar ger du genom att ställa dig på rätt alternativ på slagfältet. Inte helt lätt eftersom vägen dit ofta kantas av elaka motståndare som försöker hindra dig från att hamna rätt. Ett visst mått av taktik krävs också eftersom flest antal rätt vinner. Det gäller därför att försöka hålla ledaren borta från den delen av spelplanen som representerar rätt val för aktuell fråga. En kul idé, som dessvärre inte fungerar speciellt bra för mig personligen. Jag har allt för dålig koll på fakta från mangan.

Gillar man mänskligt motstånd så finns möjligheten att hitta andra spelare med hjälp av trådlös uppkoppling. Man kan också spela mot vänner i rummet, med eller utan en extra kopia av spelet. Det finns även ett träningsläge, en affär, ett galleri och lite annat smått och gott. Det känns som om man får mycket för pengarna.

Själva slagsmålen fungerar bra. Specialattacker kan utföras både genom knappkombinationer och genom att trycka på den attack man vill använda på den undre skärmen. Orkar man inte plugga in alla kombinationer kan man alltid använda tryckskärmen som genväg, men man förlorar ofta några millisekunder på att byta blickfång från övre till undre skärmen.

Dark Souls använder sig dessutom av ett system där man spelar ut kort under matchernas gång. Korten påverkar striderna och taktik krävs för att de ska kunna utnyttjas maximalt. Alla korten spelas ut genom att man väljer dem från den undre skärmen. Att veta exakt var ens kort ligger på den undre skärmen är en klar fördel. På så sätt slipper man leta efter dem när slag och sparkar haglar. När man trängs för många på skärmen kan det bli lite rörigt och trångt, men överlag är Dark Souls ett väl fungerande fightingspel.

Alla recensioner är subjektiva. I just den här är det speciellt viktigt att inte stirra sig blind på betyget. Bleach är en kompetent fighter, men framförallt är den till för de inbitna fansen. Trots att en sexa är väldigt nära ett medelmåttigt betyg så kommer en Bleach-fanatiker att få ut betydligt mer av spelet än vad jag personligen fick. Har du det minsta intresse för fightinggenren och gillar Bleach är detta ett riktigt bra val att lägga dina slantar på. Personligen stänger jag ihop min DS och väntar jag tills jag kommit hem från tågresan. För jag sätter mig mycket hellre och spelar Street Fighter IV på en stationär konsol.