Sega Soccer Slam

Varför, jo det är en så urbota trist åskådarsport (allt enligt mig då). Att beskåda 22 svettiga karlar (eller fruntimmer för den delen) ränna upp och ned för en 120 meter lång gräsplätt tjongandes höga bollar och ta varandra på olämpliga ställen under 90 effektiva minuter är inte min uppfattning av "underhållande".

Därför så har Black Box och Sega gjort om sporten helt och hållet och därmed uppfunnit Sega Soccer Slam. Vi gör så att vi plockar bort 16 utespelare, sätter stoppmurar längs alla sidlinjer och dopar upp alla spelare. Omedelbart som man börjar spela Sega Soccer Slam så är det uppenbart att Black Box erfarenhet från NHL Hitz-spelen lyser igenom överallt, plus lite till. Tre utespelare plus en målvakt i varje lag, på en plan som är ungefär en sjättedel så stor som en fotbollsplan är normalt är. Detta räcker inte, vi sätter även in ett minst sagt brokigt persongalleri. På planen trängs afrikanska mystiker, surfare, feta australiensare, uppkäftiga jänkare och allt man kan tänka sig. Välkommen till stereotypernas himmel.

Det är alltså arkadfotboll vi pratar om, glöm bort allt som är normalt inom sporten. Sparkar man bollen utanför målet så studsar den tillbaka tack vare de osynliga väggarna som förhindrar tempodödare som t ex inkast och målspark och allt vad det heter. Domare finns ingen, så det är upp till var och en att göra vad som faller en in. Raka ben och dobbarna först i en glidtackling är fullt tillåtet, precis som en saftig axeltryckare bakifrån. Spelet rasslar på i ett rasande tempo och man känner aldrig att man har tråkigt när man spelar. Med tanke på att planen är väldigt liten så lämnas det inte speciellt mycket utrymme för finter eller finlir, men viss finess måste man använda sig av, då det blir svårt att överleva en match på att bara tjonga bollen åt rätt håll. Struktur och planering existerar faktiskt i Sega Soccer Slam. Mål görs ofta på både möjliga och omöjliga sätt. Nickar, klackningar och annat trevligt kombineras med effektbaserade specialattacker för att tvinga in lädret i nätet.

Välanimerade karaktärer och välaccentuerade rörelser från spelarna bidrar till den läckra serietidnings-känsla som genomsyrar spelet. För att vara ärlig, animationerna är antagligen något av det bästa jag har sett. Det är härligt överdrivet och allmänt skojfriskt, lekfyllt är nog det bästa ordet för spelet. Annars så är allt sylvasst och läckert, ibland på gränsen till minimalistiskt, men detta övervägs av den galna karaktärsdesignen. Övergödda bukar och svällande biceps blandas med kurvor och tokiga frisyrer.

Receptet känner vi igen, välj ett lag, nöt er igenom olika olika ligor och cupper för att få tillgång till mer arenor, lag och uppgraderingar till spelarna. Inget fel i denna struktur, men för att vara ärlig, det känns som att det finns för få lag. Ser vi på det oäkta syskonet NHL Hitz så hittar vi alla NHL-lag, samt en uppsjö påhittade lag och landslag. Här hittar vi ungefär tio lag, där varje lag har sitt speciella tema, Volta bemästrar elektricitet, Tsunami är vatten-laget och El Fuego sätter motståndarna på plats med sina eldiga specialare. Visserligen så är lagen i SSS betydligt mer personliga och unika i sina framträdande och utförande, men det är ofta ytliga effekter och grafik som gör skillnaden. Så lite mer lag hade man velat ha.

Kort och gott så är SSS ett arkadspel av den finare skolan. Skojfriskt, roligt såväl i timtal som i fem minuter. Spelet förhöjs ännu några snäpp när man spelar med vänner. För den som vill ha lite schysst arkadfotboll så är SSS ett bra val, det bästa till och med. Även om det är ganska ensamt på tronen.