Academy of Champions

Ubisoft vill leka lite på fotbollsplanen och bjuder därför tillsammans med Pelé upp till det gröna fältets schack. Academy of Champions Football är ett av de där fotbollsspelen man sätter inom citationstecken. Det har en enkel spelkontroll och med mer fokus på galna specialattacker än på uppställningar och simulering av den verkliga sporten. Personligen föredrar jag när sportspel lutar åt partyhålle. Tur då att jag fått en personlig inbjudan av den gamla fotbollsräven.

Vad sägs om att börja med det som är bra? Academy of Champions Football har ett väl utbyggt och ganska ambitiöst enspelarläge. Som nyantagen till fotbollslegenden Pelés fotbollsskola gäller det att visa framfötterna. Storyläget fokuserar allting runt om själva matcherna. Olika minispel ger träning inom de färdigheter en professionell fotbollsspelare förväntas behärska.

Varje termin på skolan är en samling dagar uppdelade i olika segment. Det kan vara målvaktsträning på förmiddagen och nyrekrytering till laget på eftermiddagen. Nästa dag kan bestå av en match på morgonen och ett skriftligt test på eftermiddagen. I Pelés skola är sammanhållning, laganda och rent spel honnörsord. Så går det när man har en rättskaffens man som rektor. Den rivaliserande skolan Slytheri.... eh.. Scythemore däremot har helt andra deviser. Spelar man mot ett lag från detta syndens näste får man räkna med fusk och skurkaktiga metoder. Usch och fy.

Efter ett tag blir dagarna på skolan till rutin. Varje termin avslutas med en stor turnering. Går den åt pipan kan man nöta minispel för att öka ens talanger. Varje spelare utvecklas genom att nya specialförmågor köps och talanger stärks. Erfarenhetspoäng jagas på fotbollsplanen och delas ut i omklädningsrummet. Dessutom står det en kanin och säljer föremål i skolans affär. Där kan man spendera lite av sina intjänade pengar på utrustning som hjälper upp spelarnas förmågor.

Att bygga upp ett lag och låta det utvecklas är riktigt roligt. Sakta men säkert fylls mitt omklädningsrum med hugade spekulanter. Den tredje terminen lånas jag ut till Scythemore och tvingas spela med helt andra ungdomar. Det känns lite vemodigt och jag saknar under hela terminen mitt gamla gäng. Förvånansvärt att ett ljummet partyfotbollsspel lyckas locka fram sådana känslor.

Men att sitta ensam i soffan framför ett fotbollsspel är ingen höjdare, fotbollsspel vill man njuta tillsammans med vänner. Underligt nog är det högst två som får spela åt gången. Och flerspelarläget känns lättviktigt, när jag provat det ett par matcher blir jag snabbt mätt. Det är tydligt att allt krut lagts på enspelarläget. Ett stort minus i min bok.

Dessvärre finns det fler brister att gnälla på. Spelets design ger ett splittrat intryck. Ibland tycker jag mig se influenser från Wind Waker, men oftast är det smaklöst som tusan. Blåa dreadlocks var lika fult på ett rave på 90-talet som det är i ett fotbollspel femton år senare. Grafiken är enkel, avskalad och lekfull. Spelkontrollen är onödigt klumpig, men väldigt enkel att ta till sig. Det går snabbt att lära sig allt från tacklingar till specialattacker. Men någon finess i spelet blir det aldrig.

Ibland är synfältet fullständigt förvirrande felfokuserat. Kameran sysslar med helt annat än att försöka ge tillräckligt bra överblick för att kunna spela taktiskt. Jag har ofta noll koll på mina med- och motspelare, vilket blir irriterande då man plötsligt utsätts för en tackling från ingenstans. När sedan planen fylls upp med totempålar eller motståndare som förgiftar en blir det extra superhemskt.

Ubisoft har slängt in ett gäng av sina största spelhjältar i spelet. Kanske är det ett försök att höja säljförmågan hos ett medelmåttigt spel. I så fall antar jag att målet nåtts. Kanske har ambitionerna varit högre än så. Kanske trodde Ubisoft att deras företagsnamn skulle stärkas om de samlade sina maskotar under samma paraply. I så har de misslyckats. Det är inte speciellt underhållande att se varken Sam Fisher, Jade eller den persiska prinsen på fotbollsplanen. Ett ganska korkat sätt att vattna ur sitt varumärke. Ubisoft borde satsat fullt ut om de velat ha ett eget Super Smash Bros.

Anledningen att man valt Wii som plattform för spelet är inte att man velat göra ett spel anpassat till formatets unika möjligheter. Troligen är det en ung, bred användarbas som lockat. Styrningen hade fungerat precis lika bra med en traditionell handkontroll i handen. Som ett sista stressat försök att öka dragningskraften har man slängt in support för både Wii MotionPlus och balansbräda. Balansbrädan används bara i ett minispel och Wii MotionPlus tillför ganska precis ingenting alls.

Academy of Champions Football är ett lättsamt fotbollsspel med lagom långa matcher, sköna målgester och ett delvis fängslande storyläge. Dessvärre ställer kameran och den klumpiga styrningen till det ibland. Dessutom är det underlägset Mario Strikers Charged Football, som finns att köpa till samma format. Får du personligt brev från Pelé så finns det ingen anledning att sprätta upp det. Släng skiten i papperskorgen och boka ännu en biljett till svampriket istället.