Stinger Table Hockey League

Kortspel är gediget Svensson-trist, fenomenet Drakar och Demoner får helst krypa tillbaka till den unkna ostkällare det en gång krälade sig ur (tack) och Monopol är sådär fantastiskt långdraget och genuint irriterande med sina prassliga låtsaspengar och små, små plasthus som bara försvinner mellan soffdynorna. Har inte mycket till övers till den här sortens fossila stenåldersunderhållning. Brädspel och kortspel - nej tack. Jag är stolt TV-spelspurist. Med ett litet, litet undantag (om det nu ens räknas till den här kategorin). Bordshockey.

Bordshockeyn har hängt med sedan barnsben. Idag spelar jag inte särskilt mycket då min egen minirink står och dammar i föräldrahemmet. Men en gång i tiden var det annorlunda. Höjdpunkten var alltid de rafflande fighterna vid den årliga, prestigefyllda julturneringen. Det var jag, min far, min jämngamla kusin och min morbror som tampades om heder och mandom. Förloraren fick tvångsäta det sista av den hemska julkorven, och vinnaren fick titulera sig bordshockeykung i ett helt år framöver. En härlig tradition som, tyvärr, kom av sig.

Saknar det lite.

Anledningen till att jag delar med mig av det här, är för att ni ska vara införstådda med att det är med en del nostalgiska förhoppningar jag laddar ner Stinger Table Hockey League till Iphone. Hur står sig den virtuella upplagan mot det fysiska spelet, egentligen? Är det ett värdigt substitut som kan stilla min saknad?

Men nä, icke då. Att smeta med tummarna på en 3,5-tumsskärm blir aldrig samma sak som att dra i och vrida på originalupplagans analoga spakar. Det står klart ganska omgående. Man kontrollerar sina mannar genom att trycka på det räls som spelaren befinner sig på. Sen drar man fingret upp och ner längs med rälsen för positionsförflyttning, och i sidled för att snurra på gubben och snärta iväg pucken.

Stinger Table Hockey League bjuder aldrig på samma precision som den fysiska versionen. Inte ens i närheten. Spelkontrollen är rent ut sagt värdelös. Det är omöjligt att få ett bra flyt i sitt spel och att styra sina mannar exakt dit man vill (vilket är livsviktigt för att lyckas med one-timers och andra spelkombinationer) känns hopplöst. Ofta är det tack vare rent flax som jag råkar sätta trissan i kassen, såvida jag inte får öppet läge med centern. Dessutom rekommenderar jag att man ställer in puckfysiken på "grippy" för en någorlunda spelbar upplevelse. I grundinställningen är pucken jobbigt hoppig.

Med bångstyrig spelkontroll, tveksam puckfysik och sparsmakad audiovisuell design känns Stinger Table Hockey League mer som en prototyp än ett färdigt spel. Det finns en del positivt att hämta, som att man till exempel kan skapa egna lagtröjor med logotyper tagna från Iphonens bildarkiv, samt möjligheten att utmana en vän via Wi-Fi. Men ett köp, det kan jag aldrig rekommendera. Det är en upplevelse som står och faller med spelkontrollen, och här brakar det tyvärr igenom totalt.

Både du och jag, som de gamla bordshockeynostalgiker vi är, gör nog bäst i att damma av den riktiga varan, ändå.