The Whispered World

Det är väl ingen som vid det här laget har missat att peka-klicka-genren gjort ett återtåg till spelvärlden? Med Telltales episodformat i spjutspetsen har fler och fler utvecklare slutit upp bakom dem och vågat förverkliga spelidéer som för några år sedan hade varit ekonomiska harakiris. Hamburg-baserade utvecklarna Daedalic Entertainment ämnar att ta genrens återuppståndelse till nästa nivå. Eller rättare sagt ta den ytterligare ett steg bakåt i tiden. De tror och anser att äventyrsgenren inte behöver begränsa sig till episodformatet utan kan våga erbjuda lönsamma fullpris och fullängdsspel med långa utvecklingstider. Deras inlägg i debatten heter The Whispered World.

Sadwick är tolv år och något så komi-ironiskt som en manodepressiv clown. Han är också utvald att rädda världen. Det är i alla fall vad hans drömmar intalar honom, till hans föga förtjusning. Sadwicks värld är en Bauersk sagobok dragen genom socialrealism och Europeisk Avant garde-film. Den lilla harlekinen är en bedrövad existens som suckar i var och varannan mening och ynkar i resten av dem. En ganska monoton uppenbarelse som bär på samma motsägelsefulla charm som Ior i Nalle Puh. En karaktär på den mentala ruinens brant som lockar fram våra mest obskyra "naw"-känslor.

Tillsammans med sin tusenfoting, tillika schweiziska armekniv Spot, ger han sig ut på ett av de mest historietunga äventyren och spelsystem på denna sidan 2000-talet. Det är ett spelsystem vars utformning är daterat till 90-talet och peka-klicka-genrens guldålder. Du löser pussel och problem med ett trenighetsverktyg av mun/öga/hand samt ditt inventory. Trial-and-error-utforskande är förstås en given del av upplevelsen. Pusslen är för det mesta smart utformade och kreativa men visst finns här flera fall där lösningen blir att maniskt gnugga alla objekt mot alla saker likt en skamsen elev som måste städa svarta tavlan på kvarsittningen. Det finns vänligt nog ett inbyggt hjälpsystem -fusksystem enligt purister förstås- som gör att du i alla fall kan se vilka objekt som över huvudtaget går att interagera med. Annars är The Whispered World som peka-klicka-äventyr sett så traditionellt att det i princip bär folkdräkt.

Grafiskt blir inte ett klassiskt äventyrsspel mycket snyggare än så här. Marco Hüllen som är spelets skapare hade nämligen The Whispered World som sitt examensarbete på konsthögskolan. Från den första handmålade bildrutan så faller hakan ner i marken och ligger sedan kvar där genom hela spelet. De absurda miljöerna andas verkligen en alldeles säregen stämning som är lika delar Don Bluth som detaljbesatta Pettson & Findus-teckningar. Promotion-apparaten kring spelet har försökt pumpa oss att göra jämförelser med Hayao Miyazakis verk. Vilket däremot är oerhört missvisande och mer känns som ett hopp på att spelet ska få rida på den långt gångna Spirited Away-vågen. Vilket är synd för The Whispered Worlds estetik förtjänar en alldeles egen våg, även om den inte är lika stor. För den känns högst personlig och i år 2010s grafikbok så förtjänar den ett helt eget kapitel.

Spelets manus är väl genomarbetat om än kanske lite väl egenkärt, med många tomgående konversationer och långsökta poänger. Alltigenom präglas det av en cynisk humor som är lätt att tycka om. Röstskådespeleriet är gediget och kommer med både toppar och dalar. Ljudmixen hickar till stundtals i dialogerna vilket tyvärr bryter illusionen och narrivet lite. Musiken är välkomponerad, en smula förutsägbar och lämnar mycket lite åt slumpen.

Det största problemet med The Whispered World är att det är så fast i sina gamla konventioner och sitt anrika äventyrsspels-arv att riskerar att kvävas av dem. Det är inte ett spel för dem som har bråttom, ej heller för dem som spelar många olika saker samtidigt. Troligen vet du själv redan ifall du tänker köpa det här spelet eller inte. Men oavsett hur många autenticitetspoäng som The Whispered World än har på sin poängtavla så kvarstår faktum att det i dagens spelklimat knäcks av sin egen tyngd. Det är föråldrat och det vill vara det oavsett vad för problem det för med sig. Visar det på pondus eller pretentioner? En kombination av båda förmodligen.