Medal of Honor: Allied Assault

Luften är tung och fuktig, och snön ligger som ett vitt täcke över vägen. Dimman är tjock, och glöden från vaktens cigarett lyser i den mörka natten. Intet anande om vad som skall ske, fortsätter vakten sin runda. Ljudlöst lyfter jag pistolen och smyger mig längst husväggarna i hälarna på mitt byte. Långsamt och obekymrat vänder sig den gråkläde vakten om för att gå tillbaka till värmen. Kulan lämnar pistolloppet ljudlöst och förtär sitt färska byte. Jag vänder mig om, greppar maskingeväret vid min sida, och fortsätter tillbaka mot det lysande fönstret, där tre soldater sitter och spelar poker, fullständigt ovetande om, vilken roll de kommer att spela i historiens gång. Spelet är Medal of Honour: Allied Assault (MOHAA), klockan är 0600 och jag går in ordentligt.

MOHAA består av sex självständiga historiedelar, där man i huvudrollen som den hårdföre Mike Powell, får självaste Gröna Baskrarna att se ut som gröngölingar. I denna stålmannens skepnad springer, smyger, skjuter och dödar man sin väg till seger genom smärta, blod och mursten, och tillfredsställelsen ligger och väntar vid slutet av varje slutfört uppdrag.
Man börjar i Nordafrika, där en av militärens bästa agenter hålls fången av nazisterna. Efter en liten manöver, är man på väg mot nästa mål med hjälp av sin kollega. Därefter går det över stock och sten från Norge till Frankrike, närmare bestämt Nordmandie och när vi är i närheten, tar vi en tur till Omaha Beach, öppningsscenen i Saving Private Ryan och till slut, långt in bakom fiendens linjer.

Det som skiljer MOHAA från de andra förstapersonsskjutarna, är historien bakom spelet. Om inte ny och överraskande, så är den i alla fall spektakulär och otroligt bra berättad. Stämningen är helt perfekt, och MOHAA ger ett otroligt filmisk bild av, hur 2:a Världskriget så ut, och hur hektiskt det var. Spelet i sig själv är väldigt linjärt, då man följer historien hela vägen. Det fungerar likväl perfekt och får en att tänka på filmen Saving Private Ryan, där flera av scenerna i spelet är hämtade ifrån. Utöver den exceptionellt bra berättade historien, som förvisso tappar lite på slutet, är det stor variation från det ena uppdraget till det andra. Du gör allt från att gå undercover och utför hemliga uppdrag till manövrering av tungt artilleri och infiltration av fientlig aktivitet. Det är därför en fördel att spela taktiskt, i stället för att angripa hart och rätt fram, och hoppas på att man överlever. Ibland är denna metoden de ända utvägen, när alla andra alternativ är hopplösa.

Vissa kanske påpekar, att MOHAA är en smula kort. De sex uppdragen som finns, kan spelas omigen, men eftersom spelet drivs av historien och man själv inte har möjlighet att ändra, vilken väg man ska ta, så kommer det bli så småningom att bli enformigt. Det är dock ingen, som säger, att man måste stanna på singelplayer delen och därefter sjunka tillbaka i stolen. Nej, som ett måste finns det också en multiplayerdel att tillgå, och det fyller sin roll fullt ut - även om det mest påminner om det motsvarande i Return to Castle Wolfenstein (RTCW).

Det spåddes för länge sedan, att kampen mellan RTCW och MOHAA skulle bli hård. Vem som skulle dra det kortaste stråt sa spådomen inget om, men som det ser ut nu, har MOHAA fullständigt övertatt racet och pressat ut RTCW. Då RTCW har sin kraft i multiplayerdelen, har MOHAA sin styrka över allt och lite till. Både multi- och singelplayer är välgenomfört och utnyttjar sin potential fullt ut.

Det bländande ljuset från soluppgången, damm, som virvlar bort över vägen, regnet som faller på taket och så vidare. Man har tänkt på allt och lite till. Figurerna är snyggt animerade och värkar levande till en punkt, då det nästan är skrämmande. De storslagna banorna och den snygga grafiken utmärker sig på förnämsta vis och bara det, att man känner att man är närvarande, visar det engagemanget, som har lagts på spelet. Ljuddelen i MOHAA är av extremt hög kvalitet och den utsökta musiken bidrar till stämningen. Inget är överlåtet åt tillfälligheterna och det är svårt att förstå, hur gänget bakom spelet har uppnått denna höga nivå.

MOHAA är ett absolut måste. Man kan diskutera ganska ivrigt, men MOHAA innehåller aspekter av både filmisk stil i likhet med Max Payne, en bra berättad historia, underhållande och hållbar spelbarhet och musik, som hotar att slå självaste Baldurs Gate spelen av pinnen. Spelet är absolut genomarbetat, och man har verkligen jobbet hårt med detaljerna för att till slut få sakerna att gå upp i en högre nivå. Om man har Rädda menige Ryan på DVD och gillar genren, eller bara diggar dataspel bör man absolut inte frånta sig själv denhär upplevelsen. Aldrig någonsin har något så vackert skapats - ett sant mästerverk.