Sonic the Hedgehog 4: Episode I

Det var efter Sonic the Hedgehog 2 som en undersökning visade att fler barn visste vem Sonic var, än självaste Musse Pigg. Sonic-spelen var ofattbart framgångsrika, och det med all rätt eftersom 16 bits-spelen var plattformsmästerverk. Det är den känslan Sega velat hitta tillbaka till med tvådimensionella Sonic the Hedgehog 4. Som för att markera återgången till det gamla användes arbetsnamnet Project Needlemouse under utvecklingen, vilket även var arbetsnamnet för det allra första Sonic the Hedgehog.

Men kalla mig gärna cynisk, med tanke på hur genomgående usla Sonics stationära plattformsäventyr varit de senaste tio åren har jag inte riktigt vågat tro på Sonic the Hedgehog 4. Jag har hoppats, men varit förberedd på en besvikelse. Och nu sitter jag här med med den fjärde delen, spelet jag aldrig trodde skulle komma och en direkt uppföljare till Mega Drive-klassikern Sonic the Hedgehog 3, helt befriat från Sonics allra uslaste kompisar. Och jag har goda och dåliga nyheter.

Jag börjar med de goda. Det är i det pannkaksplatta klimatet Sonic fungerar bäst. Flera av banorna är underbart roliga med mängder av alternativa vägar. Överallt händer det saker, tryckluft bollar omkring mig på Dr. Eggmans Secret Base och jag jagas av rullande stenbumlingar i Ancient Maze of Mystery. Den verkliga höjdaren är dock Road of Cards på Casino Street som lätt seglar upp som en av de bästa Sonic-banorna någonsin.

Samtidigt spelas dessutom fantastisk bit-pop av den gamla skolan som liksom smeker mina öron. Det låter som TV-spel, helt enkelt, precis så som det en gång brukade låta. Att den färgsprakande grafiken nästan får mig att vilja slicka på skärmen gör ju inte heller saken sämre. Lägg till det att hela spelet startar med den klassiska Sega-logon som ritas upp med Sonic kutar till det ljuvliga "Seee-Gaaah"-utropet. Retro-känslan kunde verkligen inte vara bättre.

Så var det de dåliga nyheterna. Största problemet är bristfällig spelkontroll som mer än en gång skickat mig mot en omedelbar död. Men här finns även taskig kollisionsprogrammering som gör att jag ibland inte når avsatser det är tänkt att jag ska till samt att jag ibland lyckats fastna på banorna, samt att bonusföremålen tycks vara utslumpade på banorna och har hamnat där de gör minst nytta. 16 bits-precisionen och den genomtänkta helheten från Mega Drive-spelen lyser med sin frånvaro.

Lägg till det att det finns ynka fyra världar (fördelade på tre banor vardera), vilket gör att den vane Sonic-spelaren utan ambitioner att hitta allt kommer vara klar på runt två timmar. Nu är detta visserligen bara den första episoden av flera, men för runt 130 kronor kan det knappast kallas för en prisvärd titel. I synnerhet inte som hela spelet riskerar att hamna på samma prislapp som ett normalt fullprisspel.

Sonic the Hedgehog 4 är absolut inget dåligt spel, tvärtom är det ett riktigt hyfsat plattformsäventyr, bara det att det borde ha varit så mycket bättre som en direkt uppföljare till den bästa plattformstrilogin under hela 16 bits-eran. Sega har gjort ett stort nummer av att man lyssnat till fansen och tagit bort alla hans usla vänner. Något jag såklart tackar för.

Men det var mer än avsaknaden av pinan Amy Rose och den fasansfulla Big the Cat som gjorde Sonic the Hedgehog-spelen till mästerverk. Och det är nog bara så att Sonic Team helt enkelt inte längre har kompetensen att göra samma mästerliga plattformsspel som förr. Så nej, det blev ingen höjdare den här gången heller. Sonic the Hedgehog 4 är ett hyfsat plattformsspel, men långt ifrån den lysande comeback Sega på förhand hade utlovat.