Spelserien om Professor Layton har verkligen hittat sin form. Jag vet numera exakt vad jag bör förvänta mig. I varje ny del serveras massor av små snillrika pussel att sätta tänderna i. Kring dessa tankenötter berättas historien om en pusselnarkoman till professor som döljer sin snusförnuftighet och sitt beroende under parollen "gentlemannamässighet". Dessutom bjuds man ett par minispel att roa sig med när man fastnat i de pussel som för stunden är aktuella. Det är en tilltalande formel som fungerar väldigt bra.
Förbättringar görs visserligen för varje nytt spel i serien, men de är så små att de nästan inte förtjänar att nämnas. Pusslen blir fler och är i högre grad kopplade till den kontext man upptäcker dem i. Och möjligtvis är minispelen mer utmanande denna gång.
Det tredje spelet om professor Layton fokuserar på tid och tidsresor. Det börjar med ett skrivet meddelande. Med stor förväntan tar vi emot en papperslapp från världshistoriens första tidsresenär. Det är en historisk händelse och med darrande händer vecklar vi upp lappen för att undersöka avsändaren. Kan det vara från en cyborg, en sammansmältning mellan robot och Obamas barnbarnsbarn som vill ge ett hoppfullt budskap om en framtid utan miljöproblem och religiösa motsättningar? Eller är det Hitlers hemliga brasklapp? Kanske har skrivelsen andemeningen "Alltså, jag har sovit lite kasst den senaste tiden och är rädd att jag kommer att flippa ut lite grann. Om jag gör något dumt som historien kommer att döma mig för så förlåt på förhand."
Det visar sig snart att avsändaren varken är T2-Obama eller Adolf. Lappen kom från tio år framåt i tiden. Och är skriven av Luke.
Ni som har spelat de tidigare delarna av spelserien känner till Luke. Professorns lärling och medberoende i pusselmissbruket. Luke och hans jobbiga röst är det ständiga smolket i pusselbägaren. Man spelar Layton trots att Luke är med. Och nu ska vi alltså hantera två kepsprydda drygputtar på en gång. Som tur är har framtida Luke hunnit in i målbrottet. Han har också lyckats hyfsat med att växa i sina lillgamla skor.
Som vanligt är berättelsen sekundär. Spelets behållning är naturligtvis de sedvanliga pussel man ställs inför. Samtidigt gör estetiken och berättandet att man fastnar för spelet. En rad pussel lagda på hög skulle inte engagera lika mycket, hur välgjorda de än vore. Jag gillar att resa fram och tillbaka i tiden för att undersöka roten till problemen i Londons mörka framtid.
Jag tycker också om hur de olika personer man möter har porträtterats med enkla visuella uttrycksmedel. Det finns massor med karaktärsdrag som kan uttryckas med den handtecknade stilen. Man hamnar så långt bort man överhuvudtaget kan komma från exempelvis Oblivions slumpgenererade halvkloner till invånare. Förutom sina uttrycksfulla karaktärsdrag har invånarna i Laytons London något annat gemensamt. De är intresserade av pussel. Inte bara sådär lite småintresserade, snarare maniskt toksugna på allt pusselrelaterat.
Som tur är så är de inte snåla med att dela med sig av sitt brinnande intresse. Men Laytons junkie-hjärna nöjer sig inte med att lösa andras pussel. Han drar sig gärna till minnes egna favoriter som han ständigt prackar på sin omgivning.
Allting är som man kommit att förvänta sig. Massor med mysiga pussel att lösa i sagoboksinramning. De anglofila japanerna har levererat ännu en gång. Jag skulle vilja vara mer kritisk till hur serien avstannat i utveckling, men samtidigt har jag så förbannat trevligt med varje ny del. Det finns mig veterligen inget mysigare bärbart spel att krypa upp i fåtöljen med i höst.
Ytterligare betyg
- Grafik
- 8 / 10
- Ljud
- 7 / 10
- Spelbarhet
- 8 / 10
- Hållbarhet
- 9 / 10