James Bond 007: Bloodstone

Ambitionsnivån har varit skyhög i utvecklingen av Bloodstone. Manusveteranen Bruce Feirstein kallades in för att skriva en snaskig story om korruption, atombränsle, diamanter och arga ryssar. Daniel Craig och Judie Dench erbjöd sig att göra rösterna åt sina karaktärer och mängder av smäktande James Bond-musik skrevs av folket som tonsatt de senaste tre filmerna om Flemings superspion. Allting gjordes rätt, utom själva speldesignen.

Och ja, det känns tråkigt - nästan sorgligt såhär i efterhand. Activision har under det senaste året suttit i en fantastisk sits att gjuta nytt liv i James Bond som spelmässigt varumärke, inte minst med tanke på hur illa det ser ut för en filmmässig fortsättning på Flemings älskade franchise (MGM har gått i konkurs och inspelningen av nästa film har försenats på obestämd framtid).

Men nej... förbannelsen över Bond, som egentligen endast Rare lyckats trotsa, ligger som en filt även över James Bond 007: Bloodstone och det blir snabbt uppenbart att det varit tufft för racingrävarna hos Bizarre Creations att utveckla ett storydrivet actionspel helt plötsligt efter åratal av smaskig racingrutin.

Bloodstone 007 har varit under utveckling i över två år och bakom Bonds senaste eskapader står som sagt studion bakom Project Gotham Racing-serien. Spelet är delvis baserat på samma cover-mekanik som The Club (2008) och påminner rent spelmässigt väldigt mycket om Splinter Cell: Conviction. Tyvärr är det flera viktiga beståndsdelar som inte fungerar särskilt bra och Bond misslyckas med sitt uppdrag att underhålla innan själva äventyret ens kommit igång, men låt mig först börja med att försöka sammanfatta handlingen.

Sliskig terrorist med välpolerad flint avser att spränga ett fredsmöte. Pussmunsutrustad Bond med snudd på obehagligt uttryckslöst ansikte (och finfin mossgrön jumper) kirrar biffen genom att mörda... alla. Information om var atombränslet till superbomben inhandlats leder 007 till Ryssland där en galenpanna till rysk general tillfångatagit och dödat ökänt snille.

Misstankar om finansiering genom "Blood Diamonds" väcks och James tvingas resa till Burma. Det hoppas friskt mellan länder, platser och mellan uppdragets olika "objectives" och miljövariationen är riktigt bra. Men storyn känns ihålig och av blaj-karaktär och trots kvalitativt röstskådespeleri är handlingen en bra bit från den standard som långfilmerna vant mig vid.

Daniel Craigs röst gör sig dock ruskigt bra som narrator i spelsammanhang. Det ska jag absolut inte ta ifrån honom. Hans mörka och lite stela levererande av spion-tuffa repliker känns ibland nästan benhårt som när Vin Diesel mumlande saker om mörker och död i svenskutvecklade actionmästerverket The Chronicles of Riddick: Escape From Butcher Bay.

Spelmässigt fungerar det nästan exakt som Splinter Cell: Conviction och det märks tydligt att Bizarre inte bara tjuvkikat på Ubisoft Montreals omgjorda actionrökare utan till stor del plagierat det. Vi snackar cover-baserad tredjepersonsaction med plagierad Mark and Execute-funkton (här kallad (Focus Aim). Varje gång James kastar sig fram mot en av sina fiender (närstriderna styrs med ett knapptryck och är helt självgående) och använder sina nävar till att förpassa denne till dödens dal belönas spelaren med en gul liten plupp som dyker upp i nedre vänstra hörnet. Varje plupp går att nyttja till att Focus Aim-mörda nästa fiende vilket görs med ett enkelt knappsvep på L2-knappen (LB).

Problemet med Focus Aim och orsaken till varför det inte fungerar lika väl som i Splinter Cell: Conviction är att man helt enkelt aldrig behöver använda dem, att man helt enkelt inte blir hjälpt av att kunna nöta ihjäl fiender med ett specialiserat knapptryck. Detta eftersom fienderna enkelt går att döda med ett skott i huvudet även utan Focus Aim och med tanke på hur ofta de envisas med att sticka fram sina fula trynen bakom Bizarres polygonfattiga väggar - är det minst lika lätt att nyttja auto aim-funktionen och sedan bara svepa fingret över den traditionella avtryckaren. På så sätt blir Focus Aim mest en halvhäftig visuell grej snarare än en spelmässigt nödvändig funktion.

Sen har vi det här med racingmomenten. Fyra av spelets 16 banor är racingbaserade och låter spelaren ta kontroll över Bonds topp-tunade Aston Martin DBS. Ja, förutom den första racingbanan då där James kör båt i jakt på armenisk krigslord på flykt i tjusig cigarett-båt. Märkligt nog är det här (trots Bizarre Creations goda racingrutin) spelets svagaste delar. Bilen som Bond kör känns flackig och sladdrig, tempot hysteriskt och överallt sprängs det hundratals objekt vilket gör det omöjligt att se var man ska köra (och inte).

Lyckas man inte navigera bilen helt rätt slutar spelet direkt och skärmen färgas röd. Game Over. Till råga på allt är dessa banor semi-automatiska i det avseendet att skurken man jagar inte går att köra ikapp förrän i slutet på varje level där en skriptad sekvens tar över. Detta innebär i stort att det kvittar huruvida man kör snabbt eller bara halvsnabbt eftersom det egentligen bara handlar om sladdriga transportsträckor utan egentlig funktion förutom att trigga nästa mellansekvens.

Bandesignen är även den en irritationsfaktor då framförallt de första sex banorna strukturerats som korridorer där idiotiska fiender poppar fram i en märklig regelbundenhet. Det blir snabbt ruskigt förutsägbart och påminner om en shooter från mitten av nittiotalet. En känsla som förstärks av detaljfattig och blockig grafik. Hur det kan komma sig att utvecklarna bakom ultrasnygga racingspel som Project Gotham Racing 3 och 4 nu bjuder på ett spel med samma grafiska kvaliteter som något från 2004 övergår mitt förstånd.

Multiplayer-delen är så bagatellartat framtvingad, så oinspirerad och trist att jag inte har några planer på att göra några längre utläggningar. Trista spellägen, dålig bandesign och hackig onlinefunktionalitet.

De sista fyra uppdragen utklassar de första fyra, trots detta räddar inte Bond upp betyget från en svag femma och Bizarres senaste förblir en av årets fetaste besvikelser.

Tyvärr...