Battle: Los Angeles

Jag undrar hur många spel man skulle kunna beskriva enbart med orden "utomjordingar invaderar Jorden, du måste stoppa dem"? Troligen ganska många, och Battle: Los Angeles är det senaste i raden. Ett riktigt bedrövligt sådant dessutom. Baserad på en till synes halvrutten Hollywood-rulle är det här en förstapersonsskjutare där söligt tempo, skrattretande berättande, fjösiga vapen och styltig spelkontroll har stoppats i en mixer på högsta effekt, för att skapa den mest meningslösa soppan på länge.

Mitt förlängda jag tar sig fram på Los Angeles raserade gator. En okänd, utomjordisk ras har påbörjat sin invasion och min jäkla plikt som marinsoldat är såklart att stoppa dem (som sagt). Snart får jag syn på ett gäng gängliga figurer som påminner om förvuxna rotfrukter med armar och ben. Med understöd från min trupp pepprar jag dem fulla med bly. Maskingevären låter som smatterband och soldaterna skriker besinningslöst. Proceduren upprepas. Men jag har redan tröttnat.

Snart har jag insett flera saker:

1. Den lilla story som trots allt finns förmedlas via amatörmässigt flashanimerade filmer där spelets karaktärer krystar fram ostig dialog. Det hela slutar i någon sorts ofrivillig komik.

2. Vapenarsenalen är väldigt begränsad. Vi får nöja oss med ett maskingevär, prickskyttegevär, en raketstrut och granater. Maskingevärets totala avsaknad av rekyl och fjolliga ljudeffekter representerar ett ytterst basalt och tråkigt utbud.

3. Grafiken är på sin höjd medioker, där man siktat på någon sorts semi-tecknad stil. Det faller dock pladask i och med ruttna animationer, trist bandesign och genomfula fiender.

4. Mitt alter ego är bensvag som en 102-årig tant. Han rör sig obönhörligt långsamt när sprintknappen inte är aktiverad. Dessutom har man implementerat en totalt onödig hoppfunktion, då han inte ens orkar ta sig två decimeter ovan mark.

Kampanjen i Battle: Los Angeles är rekordkort. Dessutom finns inget stöd för någon sorts multiplayer. I detta fall är det nog trots allt bäst så.

Till utvecklarnas försvar så måste budgeten ha varit närmast obefintlig. Jag hade knappast kunnat vänta mig ett perfekt avvägt speltempo likt Half-Life 2, storskalighet likt den i Halo: Reach eller grafiken från Crysis. Inte i ett nedladdningsbart bite size-spel som kostar en spottstyver.

Men nä. Inte ens det kan förlåta den här sorgliga historian.

För den största behållningen med Battle: Los Angeles är dess barmhärtiga spellängd. En och en halv timme, om ens det, tar det att få den här meningslösa sörjan undanstökad. Att spela detta är lite som att peta på en död kråka med en pinne. Man förundras någon minut över det makabra. För att sedan vilja gå därifrån, lite äcklad, lite smutsig, väldigt arg.