Tony Hawk's Underground 2

Om det fanns en utmärkelse för årets flamsigaste spel skulle Tony Hawk's Underground 2 lämnat alla konkurrenterna bakom sig och erövrat både första, andra och tredje plats. Neversofts uppföljare till det mer fria och handlingsdrivna Underground är i löjligaste laget där utflippad fantasirikedom möter Jackass-patenterad kiss- och bajshumor. När det kommer till fånig slapstickhumor och allmänt barnsligt beteende borde Tony Hawk's Underground 2 passa mig som handen i handsken. Jag är den på redaktionen som är svagast för Jackass-gängets många påhitt. När Mäki roar sig genom att drivna omgivningen till vansinne med ständigt tjat och Benke skrattar åt sina egna djupt sårande personangrepp så är jag den som skriker högst och helst ägnar mig åt råa och närmast brutala praktiska skämt. Humor behöver faktiskt inte vara svårare än att slå någon i huvudet med en spade.

Detta till trots finns det egentligen ingenting som attraherar i Tony Hawk's Underground 2. Jag börjar känna mig uttråkad bara efter någon timmes spelande och då är det något allvarligt som gått snett med en spelserie som roat mig under många år. Den påtagliga trailertrash-aktiga diskbänksrealismen från det förra Underground-spelet har bytts ut mot rosa boxarhandskar, blöjor, färgglatt skrikiga miljöer och brinnande bajamajor. Spelets storymode tar vid där det förra slutade, med New Jersey som startpunkt tar du dig an Bam Margeras utmaning om att skata världens alla hörn i jakt på maximala mängder poäng. Du kidnappas av Tony och Bam, körs till en öde fabrikslokal i en skraltig skåpbil där sju andra proffsåkare av samma klass som dig väntar. Bam och Tony väljer av er åtta fyra stycken åkare vardera till sitt lag för att sedan ge sig ut på en fartfylld skateboardturné.

Uppdragen varierar från att hoppa bort huvudet på anrika statyetter till att kasta äpplen på rosenrasande tjurar. Många av dem är exeptionellt barnsligt urformade och känns mer passande för ett skateboard-spel med Bananer i Pyjamas i huvudrollen än respekterade åkare som Glifberg, Muska och Hawk. Det blir dock värre, mycket värre, för mitt i allt finns Weeman, Phil Margera och Steve-O som alla gör sitt bästa för att bjuda på den sedvanligt äckliga Jackass-humorn. Steve-O träffar man först på spelets andra bana som ligger i Barcelona. Han åker dock inte skatebord utan rider på en hjulmonterad mekanisk tjur i sina leopardmönstrade tangakalsipper. Hela banan översköljs snart av överdrivet larviga skämt och när det sedan är dags att rädda en rädd matador med hjälp av ruttna tomater stänger jag av.

Problemet med Tony Hawk's Underground 2 är att det märks att Neversoft har slut på bra idéer. Att Jackass-gänget skulle ta plats i tvåan kunde alla räkna ut som spelade ettan och då deras våldsbaserade könsskämt inte fungerar i TV-spelsform stannar detta vid att vara en flamsig och oinspirerad upprepning av något som vi redan spelat fem gånger tidigare.

Bland nyheterna finns nu möjligheten att skräddarsy sin egen grafitti-tag som sedan går att måla på valfri vägg över varje av städerna man besöker under turnén. Det går också att placera klistermärken på byggnaderna i spelet, något som enligt Neversoft har en spelmässig funktion också och inte bara är en rolig gimmick. Man kan nämligen hoppa mot en vägg, klistra fast märket med sin högra hand och på köpet få en välkommen fartpust från väggen för att nå högre höjder. Jag har dock bara använt detta en handfull gånger under hela spelet vilket gör det till en lika menlös funktion som hela grafitti-grejjen. En väldigt positiv nyhet i Underground 2 är dock det kraftigt utökade systemet för att skräddarsy sin egen åkare. Neversoft har tillfört nästan lika många detaljer och tillval som i Tiger Woods 2005 vilket gör designandet av sin egen åkare till en betydligt roligare del än själva skejtandet.

För mig spelar det i slutändan ingen roll att banorna är större, tricken något fler och det gamla klassiska spelläget är återinfört. Tony Hawk's Underground 2 känns gammalt, innehåller sämre grafik än det två år gamla Tony Hawk's Pro Skater 4 och engagerar inte alls. Den stabila spelkontrollen samt ett detaljerat och välgjort system för att skapa sin egen åkare räddar upp Tony till ett medelbetyg den här gången. Extra plus för musiken från ett av världens bästa band; Jimmy Eat World.