Dragon Ball Z: Budokai 3

Ännu ett år, ännu ett Dragon Ball. Sedan jag började på Gamereactor har det blivit tradition att Petter skickar ett Dragon Ball-spel åt mig (denna gång tillsammans med en komplett genomusel svenskdubbad anime... du ska få igen för det här, Petter!). Det första året var det ganska mycket nyhetens behag som gjorde att jag gillade spelet, trots att spelsystemet var extremt simpelt. I stort sett alla strider med alla figurer kunde vinnas genom att oavbrutet trycka på slag, slag, slag, slag, energiattack, vilket producerade den berömda Kame Hame Ha, eller vilken motsvarande attack som din aktuella figur nu råkade inneha. När då uppföljaren ett år senare bjöd på samma sak, förutom att storyn gick lite längre in i Dragon Ball-berättelsen och att story mode nu bestod av ett uselt och ogenomtänkt brädspel, hade jag fått nog.

Del tre har förstås kvar den celshadade grafiken från tvåan och bygger ytterligare på storyn som nu presenteras i ett rollspelsliknande interface. Oavsett vilken figur du väljer får du flyga runt på en stor världskarta (ja, flera stycken rentutav eftersom du också besöker andra planeter). Där finns det alltid en markör att åka till för att fortsätta med handlingen, men också massor av platser där du kan slåss för att höja dina färdigheter, eller hitta praktiska föremål att använda i striden. Som i de två tidigare spelen använder du olika Poipoi-kapslar för att själv sätta ihop en uppsättning med attacker och bonusförmågor.

Eftersom Dragon Ball trots allt handlar ganska mycket om slagsmål tar det inte lång tid innan det är dags att sätta upp nävarna. Och inte helt oväntat är det fortfarande ungefär samma system som gäller. Dock ska Atari ha lite cred för att faktiskt ha utvecklat stridandet en aning. I och med alla rörelser för att vända ett kast till sin egen fördel, att slå sig ur superattacker och hamna bakom motståndaren blir tempot mycket högre. Att man också kan kasta Kame Hame Ha utan att först göra en kombination i närstrid är också välkommet, även om det förstås inte är ofta en motståndare tar emot smällen utan att blockera.

Själv tröttnade jag faktiskt på Dragon Ball när fokus försvann från de gamla kämparna och det bara blev en hel massa superutomjordingar och androider av det hela. Men både gamla och nya fans har något att hitta här. Listan på karaktärer är enorm och dessutom kan du utnyttja en massa fusioner mellan dem. Med över 40 kämpar att leka med kan alla hitta sina favoriter. Jag håller mig fortfarande till superfavvon Piccolo. Han har ju trots allt bara dött en gång medan Goku har dött oftare än jag kan räkna till. Mes. Och jo, just ja. Rösterna är mycket bättre än i tvåan.

Även om Dragon Ball fortfarande inte är ett riktigt fightingspel och saknar ganska mycket djup känns i alla fall del tre som en gedigen produkt för fansen snarare än den billiga ripoff som var Budokai 2.