Warhammer 40.000: Dawn of War

En hel massa år in i framtiden är det krig - bara krig. Alla slåss mot alla, typ jämt. Spelet bygger precis som de andra Warhammer-spelen på det populära brädspelet med samma namn. Det har tidigare släppts ett antal spel under Warhammer-licens, men de har inte varit något att krossa spargrisen för direkt. Då är det något helt annat med Dawn of War. Spelet är helt enkelt något av de bästa strategispelen jag spelat den senaste tiden. Varför? Jo, det ska jag förklara.

Vi kan väl börja från början? Redan vid introt börjar man ana att spelets stämning och atmosfär, det är massivt. Man får direkt en kanonskön känsla av kvalitet när den välrenderade filmen sätter fokus på krig direkt i starten. Och på den vägen fortsätter det. Man kan spela som en av fyra fraktioner. Kampanjen fokuserar på Space Marines, de är en grupp lätt fascistoida religiösa fanatiker som med sin skärpta militära teknologi jämnar det mesta av motstånd med marken. De andra tre raserna som finns att spela är Chaos Space Marines, Orks och Eldars. Chaos Space Marines är förfallna från den goda sidan och korrumperade av onda krafter. De slåss med teknologi, men tar även hjälp av djävulskt onda väsen för att härska. Okerna är många till antalet, men inte så tekniskt avancerade. De kan däremot välla fram i en nästan oändlig våg av gröna krigare. Något som inte den mest snabbskjutande automatkanonen kan stoppa. Till sist är det den mystiska rymdgubbeliknande rasen Eldar. De är slanka och inte så kraftfulla figurer som istället för rå styrka använder sina psykiska talanger och sin bländande teknik för att få fienden på knä. Trots att de olika raserna ser väldigt olika ut är de i grund och botten rätt så lika. Vilket är tur då det inte tar någon längre tid att ställa om sig från den ena till den andra. Trots sin likhet så bjuder de ändå på tillräckligt många olikheter för att de ska vara intressanta. Själva spelets upplägg är liknar det som Ground Control 2 använder sig av. Det är ett Battlefield 1942 inspirerat spelsätt där vissa punkter i terrängen är avgörande och måste erövras och hållas för att få resurspoäng och till slut vinna spelet. Resurspoängen är avgörande då det är för dem som man köper nya trupper och byggnader. En smart finess är att man kan befästa de erövrade punkter som man härskar över och bygga på dem med bland annat automatkanoner och annat mys. Som i så många andra spel idag så känns även Dawn of War i det här fallet mer eller mindre helt anpassat till online-spel. Inget ont i det, men själv saknar man ibland en riktigt fyllig kampanj.

Det är sällan man kontrollerar enskilda enheter. Oftast handlar det om hela grupper av soldater eller fordon. Varje grupp kan utökas och via ett smart system för uppgraderingar så kan man välja vilka tunga vapen en grupp ska bära och på så vis styra vilken roll den gruppen får på slagfältet. Enheterna är snyggt designade och detaljrikt och roligt animerade. Space Marines har bland annat en enhet som heter Dreadnought, det är en Mechwarrior-liknande superrobot som kan utrustas med en hel del dödsmaskiner. Eller så kan de helt sonika plocka upp en fiende och krossa honom med sina kraftiga metallklor. Effektfullt så det nästan stänker inälvor genom skärmen.

Spelets huvudkampanj är en rätt kort och snabbt avklarad historia. Trots sin korthet så är den mycket spelvärd och ger, om inte annat, en bra träning inför alla online-strider som spelet inbjuder till. För det är på nätet som Dawn of War riktigt blommar upp. Det blir ofta rätt långa och jämna strider då spelets olika sidor och enheter är bra viktade mot varandra och det finns ingen perfekt enhet som den som har flest av vinner med. Tyvärr är antalet banor som följer med spelet från start inte så väldigt många och något editeringsverktyg finns ännu inte heller. Utvecklarna lovar dock att det ska komma inom kort och då kommer utbudet av kartor säkert att öka drastiskt.

Ni som fortfarande tvekar bör veta att utvecklarna - Relic också har givit oss fenomenala mästerverk som Homeworld och Homeworld 2. Moderna klassiker inom RTS-genren. Efter som Warhammer från början är ett brädspel där spelarna oftast bygger och målar sina egna soldater så finns här en funktion för att färglägga sina egna enheter. Man kan importera egna dekaler och måla dödsmaskinerna i grisrosa om man så skulle vilja. Det här gör Internetspelandet roligare och man vill ju inte att den egna enheten; Martins mordiska manglarhamstrar ska få allt för mycket stryk av någon dryg internetamerikan. Warhammer 40.000: Dawn of War är ett riktigt bra strategispel. Vore det inte för att min mailbox skulle svämmas över av arga mail så skulle jag nog nästan jämföra det med StarCraft. Likheterna med Blizzards mästerverk är många och hade det inte varit för den klena kampanjen så hade betyget snuddat på tipp-topp. Nu landar det strax under, på en plats där alla som gillar RTS-spel det minsta lilla borde ta sig illa kvickt.