Bloodrayne: Betrayal

Det är hela fem år sedan vi sist såg halvvampyren Rayne som ett tag såg ut att vara på väg att bli en av de stora spelikonerna. Men sedan kom Uwe Boll-filmer och stal det mesta av glorian, något inte ens ett Playboy-utvik med en datorrenderad vampyrska kunde göra något åt. Men nu är det alltså dags för en comeback, och jag har på förhand sett väldigt mycket fram emot Bloodrayne: Betrayal.

Tvådimensionell hack 'n slash kan vi helt enkelt aldrig få för mycket av, och det nya konceptet med hederlig retroaction lovade dessutom gott. Det tar faktiskt inte många spelade sekunder av Bloodrayne: Betrayal innan jag faller pladask för Rayne som aldrig varit coolare än såhär. Hon är fräckt designad och fylld av attityd.

Smidigt som en iller kastar hon sig framåt på banorna för att visa sina allra fräckaste slag-combos, vilka är en hel del. Folk tappar lemmar, krossar, huggs i stycken och i vissa fall ser man en sorglig spillra av överkroppen från sin motståndare komma krypandes på marken med tarmpaketet hängandes utanför, varpå man med ett stilettklackstramp resolut kan avsluta lidandet.

Det finns fullt av hemligheter att leta efter i Bloodrayne: Betrayal. Något som kan motivera en andra genomspelning för den som vill ha allt.

Skulle man få ont om liv kommer huggtänderna väl till pass. Rayne är ju halvvampyr trots allt och genom att smälla till sin motståndare blir de tillfälligt groggy varpå man kan kliva fram och börja suga i sig hälsoåterställande blod. Coolt så det förslår, och det blir sannerligen inte sämre av omgivningar som är så vackra att de spöar det mesta Castlevania-serien kan uppbringa, och musiken är inget annat än fantastisk.

Kort sagt är det ju exakt såhär ett Bloodrayne-spel ska se ut idag. Det är ett smart användande av figuren och en fullständigt klockren nystart av serien som hade kunnat aspirera på riktigt höga betyg. Om det nu inte vore för en inte helt obetydlig detalj, nämligen att Bloodrayne: Betrayal är kriminellt svårt. Nu har jag ingenting emot svåra spel, tvärtom, men det får aldrig kännas orättvist. Och det är just det som Bloodrayne: Betrayal tyvärr ofta gör då spelkontrollen inte räcker till.

Bossfighterna är av traditionellt snitt där de först verkar totalt omöjliga, för att när de överlistats sedan gå att dänga hur enkelt som helst.

Missförstå mig rätt nu, Bloodrayne: Betrayal har inte dålig spelkontroll, och de första delarna av spelet störs jag inte alls av den. Men när det börjar krävas millimeterprecision så kan spelkontrollen inte längre leverera. Att skutta på plattformar som försvinner, hoppa på fiender för att ta sig framåt och när man ska förvandlas till en korp i vissa passager vill jag bara skrika. Som lök på laxen är vissa checkpoints till råga på allt värdelösa.

Vilket är extremt synd på ett i övrigt så underhållande spel. När det stämmer på i Bloodrayne: Betrayal är det absolut riktigt bra och något man vill se mer av, men dipparna i spelkvalitet på grund av spelkontrollsrelaterad frustration är så djupa att jag måste dra av minst en betygspinne, dessvärre. Men oavsett det, gillar du tvådimensionella hack 'n slash (och vem fasen gör inte det), är lika besatt som min kusin Maeki av vampyrfenomen som True Blood och Twilight eller bara vill njuta av ett reotrodoftande spel med fantastisk musik och grafik - så slå till. Rayne är tillbaka, och det med besked.