Ninja Hoodie

Ninjor är coola. Coolare än pirater skulle jag säga. Däremot betyder det inte att ett spel med ninjor automatiskt blir coolt, eller särskilt bra för den delen. Något som spelare av Ninja Hoodie kommer att få erfara.

Här har ninjan tagits ut ur sitt naturliga habitat av shogunpalats, mörka nätter och körbärsblommor för att bli mer av en neo-ninja i en cyberpunkig storstadsmetropol. Smygandet och spioneriet får här sitta i baksätet till förmån för ett spel mer centrerat kring att med en bra kastestjärnearm nedgöra otaliga märkliga motståndare.

Ninja Hoodie är alltså en klassisk "rälsskjutare" efter samma skola som House of the Dead eller Time Crisis. Din megabiff till ninja avancerar automatiskt genom banorna och spelkontrollen används för att sikta, kasta och parera shurikens och på så vis bekämpa alla motståndare som kommer i vägen för din framfart. Ju högre combo du lyckas bygga upp, genom att kasta shurikens som en galning och parera detsamma, desto snabbare och starkare blir dina kaststjärnor.

Det blir inte mycket mer ninja än ett parkeringshus fyllt med mutantzombies. Eller vänta nu?

Styrningen i spelet fungerar fint, vilket inte borde komma som någon överraskning med tanke på den finkalibrerade touchtekniken som Apples samtliga produkter, oavsett om du hatar eller älskar dem, faktiskt har. Mellansekvenserna där din ninja munhuggs med hemliga ninja-agenter, sin egen sensei med flera, är kvicka och roliga vilket bidrar med en lättsam, något 90-tals doftande, stämning i spelet. Grafiken är smått otrolig med tanke på den lilla produktionen och målar upp en knivskarp ninjaframtid med en väl definierad serietidningsestetik.

Alla rätt så långt alltså, men tyvärr är inte Ninja Hoodie vidare roligt att spela. Istället för en finstämd och reflexkrävande rälsskjutare så väljer Ninja Hoodie istället att vara ett spel där du mejar ner fienderna helt finesslöst. De anfaller i otaliga vågor, kräver ofta flera träffar och spawnar runt på banorna till synes helt ogenomtänkt. Vilket gör att spelet snabbt blir både monotont och finesslöst. Ninjan förvandlas till en slags städare. Du kastar shurikens som en galning, fienderna faller som furor, men bristen på variation gör att en gäspning snart letar sig fram.

Vår ninjahälte är en stor karl. Ibland blir det svårt att se vad som händer för att han nästan fyller upp hela skärmen.

Tempot ökar i vilket fall något i takt med att dina kaststjärnor blir starkare och snabbare, men eftersom detta ändå återställs för varje ny bana, så börjar även spelets trista delar ständigt om. Vilket känns beklagligt för Ninja Hoodie känns allt igenom som en genomtänkt och genuin produkt som verkligen vill bjuda på skoj. Tyvärr lyckas den inte med den allra viktigaste biten, spelbarheten. Det är inte för den sakens skull ett dåligt spel. Verkligen inte. Det är bara inte heller något vidare bra spel.