Suikoden II är världens näst bästa spel och det överlägset bästa rollspelet någonsin. Det enda som kommer i närheten är, just det, Suikoden III. Även Suikoden bjuder på ett oemotståndligt äventyr, och till och med de simpla stillbildsäventyren Suikogaiden 1 och 2 (helt på japanska) är fascinerande. Det som gör Konamis rollspelsserie överlägsen allt vad Final Fantasy, Dragon Quest, Baldur's Gate eller Elder Scrolls heter är att de alltid haft siktet klart inställt på det viktigaste i ett rollspel: en gedigen och trovärdig handling kryddad med både dramatik och humor, strålande karaktärer med både utmärkt design och personlighet, samt spektakulära soundtrack som får varje situation att kännas hela vägen in i hjärtat.
Suikoden IV utspelar sig 150 år innan det första spelet, i en övärld söder om den ursprungliga kontinenten. Allt vandrande på världskartan har därför ersatts av båtresor där du styr ditt skepp runt bland de många öarna. Tyvärr verkar båtresorna vara lite svårkontrollerade och nertyngda av allt för många slumpade strider på gammalt klassiskt rollspelsmanér.
Inne i striderna har spelet sett några förändringar. Nu är det inte längre sex karaktärer på skärmen, utan bara fyra. Precis som i tidigare spel går det att muta sig förbi svåra strider, låta fienden fly om man själv är överlägsen, eller också helt enkelt låta datorn ta hand om lättvunna men nödvändiga strider. Däremot är tempot högre och variationen större. Du behöver inte längre nödvändigtvis ha hjälten med i gruppen hela tiden, vilket lämnar en plats åt andra, mer intressanta karaktärer.
Huvudpersonen, som du döper, är förstås en stor mes och tämligen ointressant. Kanske är det tänkt att du ska sätta dig in i hans situation, och en alldeles för utåtriktad och stark personlighet skulle förhindra det. Nåväl, de andra karaktärerna kompenserar gott och väl för detta. Just detta har ju alltid varit Suikodens stora styrka och del fyra blir ingen besvikelse. Snowe är din gode vän och son till en lokal furste. Tillsammans går ni med i en riddargrupp för att försvara landet, men givetvis går allt åt skogen. Ganska snart får du ta kontroll över Rune of Punishment, en av de 27 True Runes. Men det är snarare tvärtom, för Rune of Punishment är definitivt inget man vill hålla på med. Varje gång man använder den förlorar man en del av sin själ, och när bäraren dör tar den automatiskt någon annan i besittning.
På vägen finns övriga 106 huvudpersoner och jag har redan ett helt gäng favoriter. Vissa är ordentligt inblandade i handlingen, medan andra fungerar som medhjälpare i de stora arméstriderna eller bidrar med service i ditt högkvarter. Eftersom tidsperspektivet är långt från de andra spelen finns det förstås inte så många bekanta ansikten, men det stoppar inte den tids- och rumsligt variabla teleporteringsmagikern Viki eller den uppenbarligen odödliga Jeane. Designen görs, som i det första spelet, av Junko Kawano, kvinnan bakom Shadow of Memories.
Grafiskt är Suikoden IV en klar förbättring från trean, även om det fortfarande inte kan mäta sig med Final Fantasy-spelen. Däremot är animationen riktigt bra och bidrar till att förbättra mellansekvenserna, på samma sätt som tvåan kunde skapa dramatik med enkla spritar. Men ärligt talat är jag inte orolig. Medelmåttig grafik hade inte någon som helst inverkan på det förra spelets kvalité, och musiken verkar vara lika bra som förut. Den enda stötestenen är att en del av dialogen numera framförs av röstskådespelare. Konami brukar vara bra på dubbning (se bara på Metal Gear Solid) men risken finns att dåliga engelska röster förstör dialogen.
Suikoden IV finns redan ute i Japan och om jag inte hade blivit avskräckt från att försöka ta mig genom japanska rollspel efter att ha spelat Xenosaga och Final Fantasy X-2 skulle jag redan äga det. För att inte tala om att både handling och personlighet, spelets största tillgångar, tar stryk när man förstår vart tredje ord eller så. Men räkna med att jag kommer att införskaffa den amerikanska versionen så fort det är fysiskt möjligt. Förhoppningvis passar Konami på att justera mängden strider tills dess. En europeisk release är på gång under 2005. Däremot är nog hoppet ute för att vi ska få se del tre innan dess.