World of Warcraft: Mists of Pandaria

World of Warcraft möter Kung Fu Panda. Så har tusentals besvikna spelare summerat nästkommande expansion i fantasyuniversumet som är World of Warcraft - en besvikelse som varit smärtsamt påtaglig för Blizzard vad beträffar såväl stadigt sjunkande spelarsiffror som "gillningar" på Youtube där ganska exakt hälften av alla som tyckt till om debuttrailern röstat ned den.

Det blotta faktum att expansionens nya ras, Pandaren, ursprungligen utannonserades som ett aprilskämt under Warcraft III-tiden räckte för att få en stor trupp spelare att höja på ögonbrynen. När det sedan visade sig att rasen kommer att samexistera hos såväl the Horde som Alliance rann bägaren över.

Just pandaskeptisismen är det första som Blizzard tar upp när jag anländer till presentationen. Mer eller mindre legendariska vice VD Chris Metzen berättar att folk tappade hakan när Mists of Pandaria visades upp. "Varför just de? Varför nu?"

- Pandaren växte fram under Warcraft III-tiden, berättar han. Vår art director, Sam Didier, älskar pandor och brukade måla upp dem som graciösa krigare. Efter en tid hade han målat hur mycket som helst och övriga i utvecklingslaget älskade den modiga idén. När det blev dags för det årliga aprilskämtet kändes det självklart att utannonsera dem som en rolig grej, men det var aldrig ett skämt. Vi älskade de här karaktärerna och hoppades att dagen skulle komma då vi faktiskt kan använda de i spelet.

Pandafolket var bland annat uppe och vände som ny ras till World of Warcraft: The Burning Crusade. Av ett flertal anledningar blev vi tvungna att plocka bort dem, berättar Metzen. "Den här rasen har verkligen funnits med oss i åratal och är så mycket mer än ett enskilt blad i en bok. Enligt oss är det en av de absolut mest storymässigt detaljerade raserna vi har utvecklat. Till utseendet må de vara den mest lättsinniga rasen, men de bär också på mycket tyngd och själ som perfekt kontrasterar det konfliktsargade Azeroth."

Det är nämligen kris i Azeroth den här gången. Startskottet gick redan i Cataclysm, men konflikten mellan The Horde och Alliance når nya höjder i Mists of Pandaria och Pandaren råkar hamna i mitten av ett fullskaligt krig. Till skillnad från tidigare expansioner finns det inte bara en ärkefiende den här gången. Det finns ingen Lich King, ingen Death Wing och ingen Illidan. Istället är det kriget mellan fraktionerna som är i fokus.

Pandaren skulle egentligen ha introducerats redan i World of Warcraft: The Burning Crusade. Rykten florerar dock kring att Blizzard tvingades lägga ned den pandaliknande rasen då vissa asiatiska kulturer hyllar pandan som helig och helt enkelt sa ifrån.

Kontinenten Pandaria har legat höljd i dimma under tusentals år men blir plötsligt, som av en olyckshändelse upptäckt av såväl Horde som Alliance. Båda fraktionerna allierar sig med de lokala infödningarna och det blir snabbt tydligt att ingen av sidorna vill dela den nya upptäckten med sina ärkerivaler. Krigandet och mördandet väcker en en mörk energi till liv som slumrat under freden som varit och situationen urartar när rädsla, hat och våld tar fysisk form. Plötsligt är pandorna utrotningshotade på grund av båda sidornas envishet, stolthet och tusenåriga hat, och det är här Mists of Pandaria tar sin början.

"Vi kommer att behandla spelets uppdateringar (patchar) annorlunda den här gången", fortsätter Metzen. Vad beträffar grundspelet och tidigare expansioner har det slutliga slaget legat och väntat i form av en patch som släppts i efterhand, men den här gången måste vi göra saker och ting annorlunda.

"Mists of Pandaria är, så att säga, avtäckandet av en ny kontinent". Små expeditioner från såväl Alliance som The Horde kommer att anlända, resa runt och utforska mer och mer av det nya landet och dess kultur. Medan de löser problem och gör framsteg kommer landet och dess mysterium i sig att ändra på saker och ting. När spelaren slutligen hjälpt infödningarna, knutit nya band, varit med om ett högoktanigt äventyr och förhoppningsvis lärt sig ett och annat om sig själv börjar kapitlet som vi kallar för "the wild Chapter", förklarar Metzen.

Hela sju nya zoner kommer att finnas tillgängliga i och med släppet av Mists of Pandaria. Alla smockfulla med influenser från olika delar av Asien.

Innehållet i uppdateringarna kommer i det närmaste att fungera som en helt ny berättelse. Precis när du räddat Pandaria från dess interna problem blir den fredliga kontinenten en krigszon - en lekplats för raserna som inte känner till annat än krig och död. "Det här ser vi otroligt mycket fram emot. Den klassiska konflikten mellan rött och blått kommer äntligen att ligga i fokus. Vad beträffar storyn kommer stora delar att beröra politiskt inflytande inom fraktionerna", förklarar Metzen. Där Pandaria inledningsvis saknar antagonist kommer ett hatfullt ansikte sakta börja etablera sig.

"Minns du när Thrall kom tillbaka efter sin resa till The Outlands och Garrosh hade tagit över tronen som Warchief? Folk blev vansinniga. De ville inte acceptera Thralls försvinnande och hade ingen aning om vem ärkesvinet Garrosh var. Horde-spelare blev griniga och Alliance-spelare märkte inte av skillnaderna i samma utsträckning. Under de senaste åren i Warcrafthistorien har Garrosh agerat som central ledarfigur för intensiv krigsföring, och på det stora hela är han det perfekta exemplet på hur en Warchief ska bete sig enligt klassiskt orchmanér."

Under händelseförloppet i Mists of Pandaria gör Garrosh en hel del val som vi hoppas att spelare kommer att ifrågasätta, fortsätter Metzen. Det kommer att skapa inbördes konflikter inom The Horde, och precis på samma sätt som vi var tvungna att störta Lich King i Wrath of the Lich King och Deathwing i Cataclysm kommer den absolut sista patchen i Mists of Pandaria att erbjud en sista strid mot Garrosh där såväl the Horde som Alliance kommer att belägra Orgrimmar för att sätta punkt för Garroshs ledarskap en gång för alla. Wow.

Pandaren drar, liksom alla andra raser, nytta av specifika fördelar. Förutom att vara automatiskt bäst på matlagning får Pandaren dubbelt så hög effekt av alla buffar från maträtter.

"Konflikterna inom horden och stridigheterna mellan fraktionerna kommer att nå en helt ny växel den här gången. Jag känner verkligen att vår historia vad beträffar det territorium som är det mest livliga, roliga och absoluta Warcraft kommer att nå sin kulmen den här gången, och det tack vare åratal av förspel", berättar Metzen exalterat.

Men det där ligger i framtiden. Innan dess kommer vi bara att rädda Pandaria, så vad är det för ställe egentligen? Sen utannonserandet på Blizzcon förra året har antalet zoner växt från fem till sju och mängden substans ser ut att bli den grövsta för en World of Warcraft-expansion någonsin.

Visuellt och geografiskt är Pandaria uppenbarligen inspirerat av klassisk kinesisk arkitektur och vissa områden är som tagna ur en Wuxia-film. Men det finns också bredare asiatiska influenser som får liv genom karaktäristiska, rosa körsbärsträd och snöiga bergslandskap som refererar till Himalaya. Nämnde jag att Pandaria kommer att erbjuda det allra högsta berget i World of Warcrafts historia och att du kan klättra ända upp till toppen?

För att det inte ska kännas helt hopplöst att farma upp sin nya Pandaren till level 90 har Blizzard gett rasen en specifik bonus som gör att man drar nytta av spelets "rested-effekt" dubbelt så länge. Dubbel experience är dubbel glädje.

Zonen Valley of the Four Winds är Pandarens hemstad. Här kommer du att upptäcka stora risfält i landskapet och så kallade farmers market där du kan hjälpa individuella bönder och tjäna reputation hos dem för att tillgå unika erbjudanden och rabatter. En nyhet här är att du dessutom kan odla en egen trädgård och plantera frön som senare kan komma att växa upp till värdefulla ingredienser för matlagning eller herbalisation.

Lead designer Tom Chilton fyller i och berättar att en av de viktigaste uppgifterna med Mists of Pandaria är att få bort känslan av att göra meningslösa sysslor för att komma vidare i spelet. Allt måste kännas givande och roligt.

Expansionens centrala zon, Vale of Eternal Blossoms, är hemstad för en mystisk kraft och under konstant belägring av Mogu-rasen. Den kommer att fungera som en central stad under utveckling men måste försvaras mot attacker, varje enskild dag. Även om vissa delar av spelets miljöer inte är riktigt färdigbyggda ännu ser Pandaria helt fantastiskt ut. Den exotiska arkitekturen i kombination med naturligt vacker flora och fauna fångar verkligen blicken och det är otroligt att Blizzards grafiska utvecklare kan fortsätta pressa ur såna här miljöer ur den åldrade grafikmotorn.

Den här filuren är en av många som du kommer att stöta på under dina strapatser i Pandaria. Designen skiljer sig, som synes, markant från tidigare delar i serien.

World of Warcraft hade inte varit World of Warcraft utan räder och grottor, och Blizzard har implementerat tre nya av förstnämnda och nio av sistnämnda. Jag får ett smakprov på två nya dungeons där den första heter så mycket som Stormstout Brewery och går ut på att ett enormt bryggeri har blivit attackerat av varierande ohyra.

Det första området är fyllt av fulla apor som är alltför påverkade för att ens lägga märke till spelarna innan de fått ölkaggar kastade i ansiktet, på tal om att inte vara en för lättsinnig expansion, och det andra våningsplanet bjuder på strider med såkallade Virmen som går att förklaras som de kanske ondaste kaninerna sedda utanför Monty Python. Självklart förökar de sig frenetiskt. I slutet av grottan börjar ölet leva sitt eget liv och blir till "alementals" samtidigt som slutbossen, Yan Zhu Tea Uncasked, sprutar öl ur öronen på både spelare och sina egna minions.

Som för att kontrastera uppvisandet av den här lättsamma upplevelsen bjuder grotta nummer två på en nyversion av gamla klassiska Scholomance från originalspelet. Det här känns igen sedan Deadmines och Shadowfang Keep i Cataclysm. "Vi har skruvat upp Scholomance till 11", förklarar lead encounter designer Scott Mercer skämtsamt och refererar till Spinal Tap.

Trots att han bara kan utnyttja cloth och leather kan munken både tanka, hela och fokusera på skada. Tanken är att en Monk som tankar snarare undviker skada än absorberar den.

Därtill inför Blizzard en mer eller mindre välkommen nyhet vad beträffar grottsystemet. Alla grottor i Mists of Pandaria kan spelas under tidspress där det gäller att plocka hem antingen brons, silver eller guld med sin grupp beroende på hur fort man lyckas. Blizzard själva kallar det här för den första formen av officiellt PVE-tävlande i World of Warcraft. Det kommer till och med att finnas ledartavlor och belöningar för de allra bästa.

Om du exempelvis vinner silvermedalj i spelets alla grottor kommer du att få behörighet till ett visst kit med rustning som förvisso inte har några stats men som ju numera går att smälta ihop med dina bästa föremål. Det hela handlar helt enkelt om att visa upp för omvärlden att man lyckats. Är du en dåre och lyckas skrapa ihop guldmedalj i varenda grotta kommer du att få tillgång till ett exklusivt flying mount.

En annan nyhet är något som kallas för "Scenarios". De är en helt ny typ av gruppaktiviteter för tre personer (Blizzard poängterar att maximalt antal gruppmedlemmar kan komma att ändras) som påminner om de gemensamma uppdrag som vi redan gjort oss familjära med genom åren. Scenarier utspelar sig främst utomhus men ändock via instanser så att du inte ska störas av andra spelare. Till skillnad från grottor kommer du inte att behöva ta hänsyn till den regelrätta laguppställningen där du i vanliga fall hade behövt en tank, en helare och tre huggmördare.

Förutom Monk kan Pandaren spela som klasserna Priest, Warrior, Mage, Hunter, Rogue och Shaman.

Istället kan du lugnt spela med dina kamrater oavsett klass och specifikationer. Ett scenario tar ungefär lika lång tid att klara som det tar för en pizzabagare att bli färdig med en capricciosa och kommer att erbjuda spelare ett nytt sätt att tjäna ihop sina eftertraktade valor points med vilka man ju inhandlar ny utrustning.

I två nya Battlegrounds kommer spelare att kämpa för att lägga vantarna på livsfarliga buffar och knuffa vagnar längs en räls likt Team Fortress 2. Dessutom har Blizzard utvecklat ett Pokémoninfluerat pet battle-system som fungerar mer som lättsam underhållning än gravallvarlig PVP. Dessa strider är till och med turbaserade, precis som Pokémon, där tre smådjur slåss från varsin sida av ringen och levlar upp för att bli starkare. Allt enligt sten-sax-påse-principen där vattendjur är supereffektiva mot elddjur, exempelvis. Måste fånga fler.

När Mists of Pandaria väl släpps kan du räkna med att se en och annan Pandaren Monk. Den nya rasen i kombination med den nya klassen ser nämligen minst sagt lockande ut, men innan vi går in på det känns det befogat att ta upp det nya talent-systemet som kan komma att bli den mest kontroversiella förändringen med hela expansionen.

Grafiska begränsningar har tvingat Blizzard att fokusera extra mycket på designmässiga genvägar. Slutresultatet är lyckligtvis, likväl, bländande vackert.

De gamla beprövade talangträden har nämligen fått lämna plats åt ett helt nytt system där du får välja mellan en av tre möjliga färdigheter var femtonde level. Tom Chistol förklarar att färdighetssystemet ursprungligen introducerades för att ge spelare möjligheten att skräddarsy sin karaktär men att det snabbt blev uppenbart att det alltid fanns en ultimat uppbyggnad för varje enskild klass. "Dessutom fick vi kronisk huvudvärk av allt balanserande."

Förhoppningen är att det nya systemet ska ha faktisk inverkan på varje spelares känsla av att "min karaktär är unik". Jag får chansen att pröva med en warlock och en monk, och det känns preliminärt som att Blizzard har lyckats med sitt mål. Precis alla färdigheter verkar vara användbara och jag hade fått extremt beslutsångest om det inte var för att det här trots allt bara är en demonstration. I vanlig ordning kommer man att kunna ångra sina val senare dock, så oroa dig inte för mycket.

Att kasta sig in i en helt ny klass på level 85 visar sig snabbt överväldigande och när jag sätter mig ned för att spela Mists of Pandaria tillbringar jag oroväckande mycket tid med något så "trivialt" som min karaktärs specifikationer. Jag läser vad varje färdighet faktiskt gör, bestämmer mig för en vettig kombination, sätter ut de olika attackerna och skapar macron. Efter en dryg timme är jag äntligen färdig.

World of Warcraft tappade ungefär 2 miljoner spelare i och med senaste expansionen Cataclysm, och förstås motståndet från Biowares Star Wars: The Old Republic. Huruvida man kommer fortsätta tappa, stanna kvar, eller rentav klättra i siffror återstår att se.

Munkens mekanik är inte helt olik den vi redan sett hos klassen Rogue där vissa attacker tjänar in Chi-poäng och andra utnyttjar dem. Munken känns dock långt mer mångsidig och "fri" i sitt utförande där vissa attacker är ämnade att oskadliggöra en hel trupp medan andra gör maximal skada på en enda fiende. Balanseringen är inte helt färdig än och vissa attacker är övermäktiga, men överlag känns Monk som en kvick, mobil och, viktigaste av allt, rolig klass med en egen nisch - och då har jag inte ens haft tid att testa hur han fungerar som tank och helare än.

När Blizzard först utannonserade World of Warcraft: Mists of Pandaria blev jag orolig. Det är jag inte längre. Ser man bara till mängden innehåll och faktisk strävan för att utvecklas är det här den mest lovande expansionen till World of Warcraft, någonsin. Om det inte vore för att tanken på att levla upp ytterligare en karaktär - denna gången till level 90 - bär emot känns Mists of Pandaria som ännu en solklar seger för Blizzard.