Snart är det dags för Mario med vänner och ovänner att spela tennis igen. Mario Power Tennis tar vid där föregångaren slutar och innehåller mer av allt och lite till. För er som inte var med under Nintendo 64-eran handlar det alltså om arkadmässig tennis med en stor portion Nintendo-kärlek. Från start finns hela 14 fjorton välkända figurer att spela med. Allt från Mario och Luigi till mer otippade tennisspelare som Bowser och Daisy från svart/vita Super Mario Land.
En kul sak med Nintendo är att de aldrig förnekar sin historia, oavsett om det handlar om spel som sålt dåligt, fått låga betyg eller floppat. Således får man här chansen att återvända till Dolphin Island för att spela tennis bland klibbiga färgklickar samt drabba samman med den hemsökta herrgård Luigi besökte i Luigi's Mansion. Flera banor har gimmickar med stor inverkan på spelet, men det finns också banor som uppmuntrar till hederlig (nåja), tennis utan alltför galna upptåg.
Precis som sig bör i ett tennisspel är det stor skillnad mellan de olika spelarna. I Mario Power Tennis är egenskaperna överdrivna in absurdum, vilket naturligtvis passar väl ihop med spelets upplägg i övrigt. Figurer som min egen favorit Bowser kan drämma iväg bollen med sådan kraft att motståndaren bokstavligt talat slungas ur banan om han tar emot den. Boo är å sin sida inte sådär övermåttans stark, men gör istället sådana vansinniga skruvar att man stundtals får gissa var bollen ska ta vägen. Mario och Luigi är föga överraskande småtråkiga och är i vanlig ordning lagom bra på allt.
En stor brist med det första Mario Tennis var det omständliga systemet som krävde dubbla knapptryck för enkla slag som exempelvis lobbar. Tyvärr finns det fortfarande kvar, vilket ger spelet en onödigt hög inlärningskurva, istället för att vara ett spel vem som helst kan ta upp och ha kul med. Efter några spelade matcher är jag heller inte helt förtjust i hur figuren börjar ladda skott när man trycker in en knapp innan bollen är över nät. I alla andra tennisspel kan man ladda skott och röra sig, medan man i Mario Power Tennis liksom vadar i klister medan man går in för ett hårt skott.
Smasharna har i pressreleaser lanserats som den stora nyheten i spelet. Och visst, med kubens grafiska kapacitet har dessa trissats upp sedan Nintendo 64-spelet på ett sätt som förvandlar matcherna till rena cirkusen. Bowser skjuter en veritabel eldboll, Boo kallar in tiotals vänner som når bollen över precis hela banan, Donkey Kong kryper ned i en kanon för att sedan avfyra sig själv mot bollen som därmed får en komets kraft medan Luigi plockar fram sin dammsugare från Luigi's Mansion och suger upp bollar han annars inte hade nått. Alla figurer har både ett offensivt och defensivt specialslag, och det gäller att använda dem med förnuft eftersom de inte kan utföras när som helst.
En kul detalj som gör att Mario Power Tennis verkligen särskiljer sig från konkurrensen är faktumet att kunskap om hur banorna fungerar är minst lika viktigt som hur bra man är på spela. Grus, gräs eller inomhus är alla samma sak, jämfört med skillnaderna att spela bland små färgglada krokodiler i Donkey Kongs djungler eller att slåss i hamnen på Dolphin Island på ett bräde som ömsom krymper och ömsom förstoras, beroende på var bollen studsar. På sistnämnda bana kan man rätt skött fixa så man själv har en minimal yta att bevaka, medan motståndaren har en jätteplanhalva att ränna omkring över.
Precis som i Mario Party, Mario Kart och alla andra spel där rörmokaren Mario gör andra saker än att hoppa på plattformar, är Mario Power Tennis oerhört färgglatt. Det smittar liksom av sig med alla charmiga detaljer, välkända figurer och platser man besökt så många gånger förr. Animationerna är härligt följsamma och det hela ackompanjeras av typisk Mario-musik. Ingen köper ett spel som detta för att få uppleva fläskig grafik, men det tekniska kommer inte att göra någon besviken. Stort plus också för allt extramaterial som finns att spela fram, både extra karaktärer och flera nya banor. Dessutom finns ett stort antal minispel att roa sig med. En favorit är att smiska spöken medan grenen Chain-Chomp Challenge är oerhört utmanande och går ut på att mata en Chain-Chomp med tennisbollar samt hålla den på behörigt avstånd.
I februari är det dags för recension av Mario Power Tennis, till dess nöjer jag mig med att konstatera att det har samma förtjänster som originalet, men tycks också ha adopterat några av dess brister. För Nintendo-fans och de som gillade originalet är det bara att fortsätta längta för detta bjuder på fler spelbara figurer, mängder av Nintendo-trivia, otaliga turneringar och de mest sanslösa smashar spelvärlden någonsin skådat.
