Toki Tori

Toki Tori är hjälte i spelet med samma namn och kan enklast beskrivas som en klargul fågel med en vaggande, pingvinartad gångstil. Kanske är han en nykläckt och ej ännu flygfärdig kyckling. Hans största problem här i livet är i varje fall att alla hans okläckta syskon har försvunnit och därför måste samlas in. Jakten efter dessa går över små kluriga och pyssliga plattformsbanor som vardera rymmer alltifrån ett till tio eller fler ägg.

Till råga på allt tycks Toki Toris föräldrar inte bara vara oansvariga nog att låta sin knappt kläckte son rädda livet på alla barnen, utan också tillräckligt förtjusta i varandra för att äggen ska räcka till långt över femtio banor.

Men Toki Tori misströstar inte. Mest troligt för att han ännu inte lärt sig vad det ordet betyder. Han börjar därför i maklig takt vagga sig fram till sina syskons undsättning. Till sin hjälp har han för varje bana ett antal verktyg, oftast begränsade vad gäller antalet användningar. Till dessa hör typiska pusselplattformar-attribut, såsom möjlighet att överbrygga hål.

Till de mer exotiska inslagen räknas förmågan att få spöken att falla igenom stengolv till ett begränsat djup. Det låter naturligtvis jättekorkat, men är icke desto mindre ett motiverat inslag, då det gör sitt till för att stimulera de grå cellerna.

Just utmaningen och svårighetsgraden är centrala för alla former av pusselspel och det är också här som Toki Tori har sin styrka. Allteftersom spelet fortskrider blir banorna riktigt utmanande, men efter tre eller tio försök brukar lösningen uppenbara sig. Den känns sällan dum och ologisk, utan snarare toklogisk för den som lärt sig att tänka efter spelets villkor. Påfallande ofta, särskilt i början, finns också flera olika sätt att lösa banorna. Sådant bemöts givetvis med applåder.

Typisk pose ur en typisk scen ur Toki Toris liv.

På minuskontot hamnar främst spelkontrollen. Att Toki Tori ursprungligen släpptes till Gameboy Color och därmed har några år på nacken är säkert en del av förklaringen. Allt var nämligen inte bättre förr. Till exempel så krävs dubbeltryck på styrspaken för att få den knubbiga fågeln att springa, något som ibland kan ställa till det när man ska klättra upp för stegar och sedan springa fort och vältajmat för att undvika något monster. Det finns helt enkelt sällan någon anledning att gå i normalfart, varför denna kanske skulle ha ersatts med springhastigheten.

Arvet från 2001 för också med sig väldigt tjusig pixelgrafik och ett ganska primitivt soundtrack som jag i vanliga fall skulle vilja beskriva som "härligt" eller något däråt, men som i allt veckande av pannan känns aningen stressande. En väldigt personlig sak, naturligtvis. Personer som inte kan läsa böcker utan att lyssna på housemusik i 160 bpm exempelvis, lär trivas bättre med soundtracket.