Project Zero 2: Crimson Butterfly (PS2)

alla älskar skräck, men få vågar erkänna det. Ett kontroversiellt påstående må hända, men innerst inne vet man med sig att det stämmer. Skräck släpper lös känslor i människor, som de sällan upplever, och någonstans i all otrevlighet döljer sig en skön shock som kan liknas vid en endorfinattack. Skräck/rysarfilm påverkar mig ytterst lite, men när det väl utspelas på skärmen, och det är inrutad med en allmänt krypig atmosfär kan man inte låta bli att påverkas.

Det första Project Zero kom för snart två år sen och var mer eller mindre en revolution. Stämningen byggde inte alls lika mycket på överraskningsmoment, och kameran som utgjorde stridssystemet gav spelet en helt unik känsla. Problemet var att Tecmo började spelet starkt, men allt ebbade till slut ut och tappade en hel del. Medan det var, och fortfarande är ett bra spel, uppfattade jag det aldrig som det mästerverk många ville få det till.

Del två är inte en uppföljare i ordets normala mening, utan istället en fristående del, där de gemensamma nämnarna med föregångaren är spöken och det alltid viktiga spökfotarkameran, Camera Obscura. Två tvillingsystrar, Mio och Mayu springer vilse i en skog och visar snart hamna någonstans de inte hade räknat med. Dag blir till natt och de hamnar vid utkanten av en försvunnen by. Det visar sig snart att deras öde kommer att spegla det hos dom som en gång i tiden bodde i denna by. Frågan är hur de kan undgå detta. Efter en avvaktande och försiktig inledning bryter det snart loss på allvar, och spöken börjar visa sig lite överallt. Stämningen blir snart tjock nog att man kan skära i den med kniv, och man matas hela tiden med nya intryck, återblickar, och förklaringar till vad som en gång hände, och vad som nu håller på att hända igen.

Spelet leker med spelarens sinnen, och för första gången på mycket länge blir jag rädd. Harmlösa spöken dyker upp utan föraning och ger spelaren ledtrådar till vad som komma skall, eller vilken väg som kan vara den rätta. De harmlösa blandas med de våldsamma som emellanåt dyker upp för att försöka få spelaren att sälla sig till deras odöda gemenskap, vilket är...när man tänker på det, en gnutta motsägelsefullt om man ser till hur handlingen utspelar sig. Mer än så tänker jag dock inte avslöja.

Spelmässigt har Tecmo fixat en hel del irriterande detaljer från det första spelet. Ljudet är bättre och texturerna har fått sig ett ordentligt uppsving, men rent generellt är grafiken ingen storvinst då båda spelen ser ganska lika ut, med mörka färgtoner som ofta går i mörkblått, grått och brunt. Laddningssekvenserna mellan de olika rummen sker precis som i det förra spelet i form av att Mayu tar sig tid med att öppna en dörr. Precis som i föregångaren ger detta en bättre sammanhängande helhet mellan laddning och spelande än Silent Hill och Resident Evil-spelen någonsin har gjort. Striderna med spökena känns denna gång betydligt bättre genomarbetade och intressanta, istället för att frustrera som de gjorde till största delen i det första spelet.

Något man märker under spelets gång är att det är otroligt intelligent designat. Man finner i stort sett alltid små ledtrådar till vad man ska göra härnäst, vart man ska gå och så vidare. Dock blir det alltid så att man rör sig över ganska små utrymmen och får göra återbesök på flera ställen. Detta rännande fram och tillbaka bidrar tyvärr till viss irritation, och även om man hittar nästa bit av pusslet bara man håller sina ögon på helspänn är det lätt att missa detaljer som leder till att man måste springa runt för att hitta nästa händelse som för handlingen framåt.

Emellanåt sjunker tempot ganska kraftigt, och eftersom det är ganska ont om strider i spelet, blir det att vissa partier ter sig ganska tråkiga. Detta trots att spelet alltid spelar spelaren spratt med hjälp av ljud och liknande. Fler negativa sidor är att röstskådespelarna, som oftast, gör ett riktigt halvhjärtat jobb. Platt, sterilt och tråkigt, misslyckas de genom hela spelet att övertyga i sina insatser.

Trots att Project Zero 2: Crimson Butterfly är bättre än sin föregångare finns där fortfarande en del detaljer att irritera sig på. För den som gillade ettan är tvåan ett måste, för handlingen är bra, och striderna finjusterade, vilket bidrar till en bättre spelupplevelse. Den som gillar skräck har en kvalitativ upplevelse framför sig, utan tvekan.