Ace Combat 5: Squadron Leader

Jag har fått höra det flera gånger av missnöjda flickvänner och kvinnliga bekanta: jag är ingen romantiker. Jag uppskattar inte vackra stränder, flackande stearinljus, röda rosor eller klarblå himlavalv. Såvida man inte kastar in ett dussin MIG-plan som besudlar skyn med att förvandla varandra till brinnande smulor då förstås. Ja, kalla mig barnslig eller bara snedvriden, men luftburet våld är romantik för mig, kärlek! Ace Combat-spelen har alltid lyckats leverera mycket underhållande action innehållandes mängder av riktiga flygplan som ingen av oss ens kommer i närheten av på riktigt. Del fem för traditionen vidare.

I Ace Combat 5 bryter krig ut mellan två påhittade stornationer, och en grupp nykläckta stridspiloter får i uppdrag att leda kriget i luftrummet. Handlingen i sig är ett lättviktigt hopkok av ära, ansvar, krigsklyschor, rymdlasrar, demonlegender och kamratskap. Allt förpackat i både eleganta, förrenderade filmer mellan uppdragen och realtidsrenderade sekvenser under tiden man befinner sig uppe i luften. Dock kan jag inte låta bli att sakna fyrans vackert handmålade bilder som hade någon halvpoetisk berättare som förmedlade sina känslor över kriget mellan uppdragen. Men det var då och detta är nu.

Spelarens alter ego, Blaze, börjar egentligen som en nybakad student tillsammans med sina kamrater men ganska snabbt kastas han in i ledarens roll, vilket spelets undertitel skvallrar om. Enda riktiga nyheten i Ace Combat 5 är faktiskt ordergivningen man ägnar sig åt, som liknar den i Star Wars: Rogue Leader-spelen på Gamecube. Detta innebär att man måste dela ut sitt ansvar till resten av sina rotekamrater via fyra kommandon som är placerade på kontrollens styrkors, ett system som fungerar utan problem. Uppdragen känns bekanta utan att för den skull bli tjatiga. Man får agera luftsupport till massiva landstigningar, beskydda speciella mål, men framför allt förstöra en ofantlig massa fiendeflygplan. I all sin enkelhet är Ace Combat 5, precis som sina föregångare, ett ruskigt bra actionspel, som dock sällan slår en med förvåning eller bjuder på några överraskningar. Striderna förhöjs ofta av radiopratet mellan de olika piloterna, och det hinns med att smyga in en hel del dramatik under uppdragens gång. Ett av problemen med radiokommunikationen är dock att den ofta tenderar att bli allt för påtagligt och irriterande. Såväl fiender som ens allierade snackar ibland helt utan uppehåll, och under vissa uppdrag pratas det så mycket, och skriks så mycket order fram och tillbaka att man knappt vet vad man ska ta sig till. Det underlättar att ha radiokommandon som text på skärmen, men man kommer ändå inte ifrån att man alltid får veta en massa information som man egentligen inte har någon som helst nytta av.

Trots att Ace Combat 5 ofta är lite för lätt, bjuder Namco återigen på genomgående strålande underhållningsaction, speciellt på de högre svårighetsgraderna, och det är svårt att inte ryckas med i den lättsmälta krigssåpan. Uppdrag som går i förstörelsens tecken är oftast ganska enkla och rättframma, medan det finns ett par uppdrag där man ska försvara installationer och allierade styrkor, vilket kan komma att irritera.

Grafiken är snygg men knappast revolutionerande som det hävdats på vissa håll. Planen är snygga även om man sällan ser dem på nära håll och terrängen på marken känns detaljerad och realistisk tills att man flyger nära den då den ser ut som uttöjd kakdeg. För den som gillar att kolla på repriser kan jag berätta att reprisfunktionen är lika strålande som förra gången, och det är här man verkligen får chansen att skärskåda de snyggt modellerade planen i action. Bland planen som återfinns är självklart klassiker som F-16, F-18, A-10 Cuba en personlig favorit i form av det ryska Su-27. Självklart får även vi som är uppväxta med Tom Cruise och Val Kilmer i Top Gun, uppleva den klassiska F-14 Tomcat och leka lite Maverick i luftrummet. Ärrade simulatorveteraner har inget att hämta i Ace Combat 5 då det är renodlad arkadaction som gäller. För plåttokiga F14-romantiker är dock detta rena rama julafton. För detta är ett mycket bra actionspel i precis samma anda som sina föregångare, och den som vill ha mer av det goda har en hel del att hämta.