Grand Theft Auto: Vice City

Vi tar och börjar med elefanten i rummet, tycker jag. Det här med att styra tredimensionell tredjepersonsaction med touchskärm. Nog för att skärmen i detta fall (Ipad 4) är superskarp och har utnyttjats väl av Rockstars grafiker. Men det spelar liksom ingen roll, det är ingen handkontroll jag har i nävarna. Och med tanke på de enorma kvaliteter Grand Theft Auto: Vice City har i övrigt är det synd.

Precis som i mobilversionen av Grand Theft Auto III (recension hittar du här) är spelkontrollen så bra den kan bli, med tanke på förutsättningarna. Det går att flytta och ändra storlek på de många touchknapparna man ser i bild, men detta blir enligt mig lite som att parfymera en gris. Allt för ofta har jag skapat kaos i trafiken och fått polisen efter mig på grund av oexakt bilkontroll, och även om sådan kalabalik är tjusningen med Grand Theft Auto vill jag själv välja när den ska dyka upp.

Att mucka gräl med fotgängare, och se vilka som tar fighten eller ej, är fortfarande lika förbjudet roligt.

Så. Nu var det huvudsakliga gnället överstökat. I övrigt är superklassikern Vice City precis som vi minns det, men i grafiskt vassare form och i ett praktiskt bärbart format. Palmbladen svajar harmoniskt i den stilrena Florida-pastichen, sportbilar och skrotkärror finns att stjäla runt varje knut och att spisa 80-talsmusik i bilradion (eller dina egna låtar!) på väg till en vapenaffär är en nostalgisk upplevelse på flera sätt - både för oss som faktiskt levde under årtiondet, och för oss som spelade Vice City på våra Playstation 2 för tio år sedan.

Det som åldrats bäst är röstskådespelarnas insatser och som bekant är Vice City kändistätt på den fronten; här klingar både Burt Reynolds och Jenna Jamesons stämmor i mina Ipad-högtalare. I kombination med Rockstars säkra regi i mellansekvenserna lirar den narrativa biten fortfarande i en helt annan division än många andra actionspel idag.

Räkna med att åka fast några gånger extra på grund av den flyktigare touch-kontrollen.

Uppdragen är med några undantag varierade och underhållande och mina gamla favoriter Cop Land och Keep Your Friends Close är en fröjd att återse. Det märks att Rockstar var mer avslappnade och varma i kläderna efter Grand Theft Auto III och därför vågar man sig på mer humor och allmän lekfullhet. Snacket under Cop Land-uppdraget, där vår huvudperson och Lance Vance klär ut sig till poliser, får mig fortfarande att fnissa - för att bara nämna ett exempel.

40 spänn för ett stycke spelhistoria av denna kaliber låter kanske inte som mycket, men ställer man det mot andra Ios- och Android-spel upptäcker man att det finns både billigare, och för formatet bättre anpassade, konkurrenter.