Vår egen hobbymusikant Oskar Nyström älskar julmusik och framför den gärna själv medan han resolut stampar takten. Hans absoluta favoritägodelar är Nintendo 3DS och en oformlig värmländsk björnmössa.
Elder Scrolls V: Skyrim
Jul är synonymt med ledighet för mig. Lata dagar. Mysiga, mörka, lata dagar. I år ska jag framförallt grotta ned mig i Elder Scrolls V: Skyrim - trots att jag egentligen har spelat det alldeles, alldeles för mycket redan. Det är något i de där atmosfäriska bergsbestignarna, de porlande bäckarna och de lustiga jättarna som håller mig kvar. Som gör att jag ständigt längtar efter mer. 2011 års bästa spel har mycket kvar att bjuda på, sjukt nog, och jag tänker ta emot allt jag får med öppna armar under julledigheten.
Heroes of Newerth
Jag gillar när julen syns på matbordet, i gardinstängerna och på faktumet att det står ett mindre träd i vardagsrummet. Jag gillar också när spel bejakar julandan och bjuder på iskalla exteriörer proppfyllda med snögubbar och julklappar. Under julhelgen hade jag tänkt samla min klan i Heroes of Newerth, koka lite glögg och unna mig själv en rejäl uppesittarkväll. Väl i spelet ska jag trä på mig tomteluvan som Midas och agera levande julgran som Keeper of the Forest. Det låter som en bra plan, tycker jag. Julig också, inte minst.
Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D
Jag gillar att inbilla mig att jag har en lite speciell relation till Zelda. Ska sanningen fram helt så har jag nog också det. För egentligen finns det inget juligt över Ocarina of Time. Ingenting alls. Ändå måste jag spela det minst (och helst max) en gång per år. Det är tradition för mig på riktigt. En tradition vars rötter jag till fullo kan spåra, och som känns personlig ända ut i fingerspetsarna. Jag tänker ta med mig min Nintendo 3DS till släkten i år, smita iväg under Kalle Anka och återuppleva Hyrule igen. Som så många gånger förut. Det måste finnas där, helt enkelt.
Ser mest fram emot 2013: Sim City
I ett spelklimat där uppföljare staplas på varandra, härmas och klumpas ihop till en allt mer jämnfärgad (om än god) sörja känns det skönt att något riktigt unikt är på väg tillbaka igen. Sim City känns på förhand som ett av de viktigaste spelen på flera år. Det känns också som en uppkäftigt frisk fläkt, helt befriad från allt vad våld heter, som kommer att leva länge i bristen på ordentlig konkurrens.
Jag spelade Sim City 4 som en dåre för snart tio år sedan. Byggde mängder av fullständigt värdelösa städer, ofta bara för att lära mig, innan jag kunde börja pussla ihop fungerande infrastrukturer. Det är med glädje och upprymdhet jag minns hur engagerad och stolt jag var när pengarna började rulla in och den lilla staden byggdes ut till en sprudlande metropol. Jag saknar det här, innerligt. Om allt sköts rätt kommer Sim City förhoppningsvis att bandagera den lilla blödningen i mitt liv.