Mace Griffin: Bounty Hunter

Mace Griffin speglar ett tragiskt människoöde. En man vars mål i livet var att upprätthålla lag och ordning tog en oväntad vändning. En rättskaffens man utses som syndabock när hans militär-vänner dödas, och får slita i gruvan i tio långa år. Tror ni han är bitter när han kommer upp? Tror ni han har förvandlats till en veritabel stryk-farbror under tiden i gruvan? Välkommen till hämndes boning.

Efter att ha släppts ut ur sin fångenskap förflyttar sig den numera ganske sure Mace till en rymdbas som agerar central för prisjägare. På denna bas börjar spelarens äventyr. Allt eftersom uppdragen fortlöper så nystar man upp mer och mer mörka hemligheter om vad som egentligen hände den där dagen då Mace fick sitt liv vänt upp och ner.

En av de allra viktigaste bitarna i förhandssnacket har varit att man skulle kunna gå från strider på landbacken (nåja) till strider i rymden. Detta helt utan laddningstider emellan. Detta har man lyckats åstakomma, om än i en något inskränkt variant. Visst är det inga laddningssekvenser när man kliver ombord på sitt skepp för att dela ut laserdöd till rymdfulingar, eller när man hoppar ut ur skeppet för att ge sig ut på illdåd. Dessa laddningstider återfinns nämligen en stund innan vi får tillfälle att byta sceneri. Då kan man dessutom lägga till att det går inte direkt ilsnabbt att ladda in dessa stora områden heller.

Dessa rymdstrider har kanske inte fått allra mest uppmärksamhet heller, om vi ska vara ärliga. Mycket kan väl vara att många ser rymdstriderna som utfyllnad i en titel som alltför gärna vill vara både Halo och det kommande Breed. Men när man sätter sig vid rodret och börjar spotta het laser mot de som önskar flyga i vägen för en, så känns det precis som att man sitter och spelar en förenklad version av Colony Wars. Något som i min bok definitivt är en komplimang. Faktum är att det är under rymdstriderna som jag har haft roligast med Mace och hans mindre muntra gäng fiender.

På de rymdstationer, kolonier och andra faciliteter man besöker under sin tid utanför rymdskeppet bleknar tyvärr bort helt och hållet i massan av actionspel som finns till våra konsoler idag. Den mesta tiden spenderas med att åla sig fram i trånga korridorer, täckta med bruna och gråa texturer. Vägen kantas av kontainrar, tunga maskiner och datorterminaler, något vi är allt för bekanta med. Överlag så är bandesignen ytterst tråkig och ger sällan möjlighet till något taktiskt djup i striderna. Förutom att gömma sig bakom lådor då. Inte för att det behövs speciellt ofta dock. Då merparten av fienderna lider av samma gamla AI-problem som många andra förstapersonsskjutare. För att vara vältränade krigsmaskiner så är de i ärlighetens namn riktigt stendumma. Tråkigt, men ack så vanligt förekommande. Grafiken är grovhuggen och odetaljerad, även ljuden är till stor del oinspirerade. Kanske det allra värsta är att hårde killen själv, Henry Rollins som gör Maces röst, aldrig får briljera på samma sätt som han ofta gör på skiva eller på vita duken.

Allt är dock inte hemskt med Mace Griffin. Det finns ett par episoder då striderna faktiskt känns fräscha och underhållande. Men framförallt är det rymdstriderna som underhåller under långa stunder. De för med sig fart och fläkt som saknas i landstriderna, och får mig att önska att Warthog hade utvecklat en Colony Wars-klon. Det största problemet som Mace Griffin lider av är att man inte har försökt skapa något som står ut från alla massproducerade spel. Utan en riktig identitet så försvinner Mace Griffin in i medelmåttihetens land. In i det stora tomrummet, fyllt av andra titlar vars utvecklare aldrig försökte ordentligt.