Fractured Soul

Det finns en sak jag märker att jag kommer tillbaka till väldigt ofta när jag bedömer nedladdade spel: Jag gillar när en utvecklare tar en spelmekanisk idé, driver den så långt den fortfarande är intressant och sedan vågar knipsa av innan jag som spelare hunnit tröttna. Kort sagt, det är inget fel på små gimmickartade spel om de är marknadsförda och prissatta därefter.

Fractured Soul är ett bra exempel på detta, även om jag tycker att priserna i 3DS-butiken generellt sett är höga, både sett till vad man får för pengarna och vad de bärbara alternativen erbjuder. Grundpremissen här är väldigt enkel och så perfekt anpassad för formatet att det inte är utan viss oro över att ha missat någon epokgörande föregångare jag skriver dessa rader.

Till en början består svårigheten i det ständiga hoppandet mellan övre och undre skärm mest i att ögonen inte är vana att höja eller sänka blicken samtidigt som knappar trycks in. Denna färdighet övas dock snabbt upp, var så säker.

Som spelare styr man en stor och klumpig robotvarelse som i någon mening existerar parallellt i två världar, uppritade på varsin skärm. Dessa världar ser i stora drag likadana ut. Golv, väggar och tak är exempelvis alltid desamma. Klurigheten ligger i att många av de laserstrålar, vakter och andra fiender som försöker göra vårt androida liv surt bara existerar på den ena skärmen.

Från den idén byggs allt krångligare banor upp, där nya moment introduceras i lagom takt. Ena stunden lär man sig att dimensionshoppa undan i eldstrider. I nästa gäller det att hoppa och byta mitt i hoppet för att landa säkert. Rätt vad det är behärskar man att tajma dubbelhopp med blixtsnabba dubbelbyten samt utnyttja att vår robothjälte faller långsammare på den övre skärmen, då den plötsligt utspelar sig under vatten.

Ett trevligt inslag som passar Fractured Souls stundtals tekniskt krävande banor väl är att allting går på tid. Och tidsprestationer är ju, som vi alla vet, till för att jämföras med andras.

Allting är intelligent utfört, men saknar den där riktiga kryddan som gör ett bra spel fantastiskt. Det handlar om det svårdefinierade begreppet spelglädje. Hur de svåraste banorna visserligen innehåller gott om nerv, men känns mer som en koordinationsövning för fingrarna än ett spelmoment. De rent av usla produktionsvärdena gör också sitt till för att kväva min applådvilja. Särskilt då ljudeffekterna som nästan uteslutande består av burkiga stön som någon tycks ha ropat in på en auktion för nedlagda Amiga-spel anno 1992.

Dessutom har Fractured Soul ett märkligt förhållande till sparpunkter. På de flesta nivåer ligger de utströsslade lite varstans, med följd att misstag knappt bestraffas. På de allra mest djävulska nivåerna saknas dessa dock helt. Det är naturligtvis ingen slump, utan ett medvetet beslut. Frågan är bara varför utvecklaren Endgame inte kan bestämma sig för om man vill ha ett toksvårt "memorisera hela banan"-spel eller en mer traditionell plattformsupplevelse, om än baserad på en smart innovation.