Product Number 03

När Capcom offentligjorde kontraktet som innebar att Resident Evil serien exklusivt skulle konverteras till Gamecube var jag en av många som rynkade på pannan. Visst är kuben en mysig liten låda och visst är Nintendo ett bra företag för den ekonomiskt numer svaga, japanska speljätten Capcom att alliera sig med, men de begränsade den potentiella köpmålgruppen kraftigt när de valde bort de två större konsolformaten för nyversionerna av de klassiska Resident Evil-spelen, en miss enligt mig. Att de sedan följde upp detta oväntade avtal med att berätta att ytterligare fem, nya spel varav fyra var helt nya varumärken också skulle släppas exklusivt för Gamecube var jag inte sen med att kalla Capcom för dumskallar. Nu såhär i efterhand är jag tvärsäker på att Nintendo pröjsade en himla massa pengar för detta exklusivitetsavtal även fast Capcom snabbt avfärdade samtliga rykten som belyste detta. En himla massa pengar som givetvis gör dem till smarta affärsmän snarare än dumskallar. Capcom har oavsett exklusivitetsval alltid varit en av mina favoritutvecklare och stått för massor av roliga speltimmar ända sedan 8-bitarstiden.

Dessa fem exklusiva spel sades vid offentligörandet av avtalet skulle komma att bli fem stycken coola och originella äventyr för den initierade kubspelaren. Sedan Dead Phoenix lagts ner återstår fyra spel och Product Number 03 är alltså det första av dessa fyra, en enligt mig ganska sorglig soppa som aldrig lyckas med att vara varken cool, originell eller speciellt underhållande.

Du intar rollen som den hämndlystna prototyprobotsoldaten Vanessa Z. Schneider. Ditt uppdrag är att störta den ondskefulla organisationen CAMS som med hjälp av hundratals skjutglada robotar tagit över stora delen av den framtid som Product Number 03 utspelas i. När spelet börjar står Vanessa mitt ute i vad som ser ut som en framtida öken för att sekunder senare möta sina första, mekaniska fiender. Som spelare kastas man direkt in i stridigheterna utan någon vidarer förklaring. Vi får heller inte veta ett dyft om Vanessa och hennes uppdrag, något som Capcom försöker väva in i spelandet medan mystiken kring vår hjältinna tätnar. Detta tillsammans med allt ifrån spelkontroll till design och upplägg känns dock som någonting extremt framstressat, något krystat och påtvingat som Capcom gjort i all hast för att hålla sin del av avtalet med Nintendo.

Spelmässigt är Product Number 03 ett oerhört linjärt, sektionsbaserat shoot 'em up med ett mycket andefattigt belöningssystem. Allting har delats upp i rum där Vanessa måste skjuta sönder samtliga fienderobotar för att kunna avancera. Detta liknar, tillsammans med den distanserade tredjepersonsvyn, gamla MDK ganska mycket, en liknelse som dock stannar där eftersom Shinys klassiska skjutare fortfarande rockar. Appropå rockar så är det väl lite av den omtalade originaliteten med Product Number 03, attt Vanessa hela tiden dansar till musikens takt medan hon gör sig av med fienderna. Musiken består av tidernas kanske tjatigaste discodunk och även om idén är rolig så är genomförandet inte speciellt lyckat.

Alla vet vi att det viktigaste i ett skjutarspel utav den här typen är en bra, följsam, snabb och exakt spelkontroll, något som Capcom helt tycks ha missat. Jag skulle vilja kalla Capcom för de nutida mästarna på styltig spelkontroll. Vi vet alla hur frustererande det alltid varit att kränga Chris Redfield kring de trånga korridorerna i Resident Evil-spelen. Att sedan Devil May Cry-spelen utrustades med samma stela kontrollschema säger en del om hur oförmögna Capcoms designers verkar vara när det kommer till just utformandet av spelkontrollen, även om Dante var betydligt mer lätt manövrerad än herr Redfield. Product Number 03 har mycket av den där stolpiga stelheten i sig, trots den dansanta upplägget. Det går exempelvis inte att skjuta och dansa samtidigt, inte heller att hoppa och skjuta samtidigt, något som irriterar så in i bomben. Det går heller inte att luftstyra sina hopp trots att en del av spelet består av plattformshoppande. Även Vanessas specialattacker och mer storslagna dansnummer känns förprogrammerat superstela och tråkiga. Att tränga in spelaren i vita korridorer fyllda med lasersprutande robotar och sedan inte bjuda på en vettig spelkontroll känns som självmord, rakt av.

Den underkända spelkontrollen understöds av en om möjligt ännu mer underkänd grunddesign. Capcoms designers med Resident Evil-kungen Shinji Mikami i spetsen har försökt komma så långt ifrån Raccon Citys brunbrända fasader som möjligt. Något som resulterat i en ganska töntig, lite Stanley Kubrick-inspirerat framtidsvision. Det flesta av spelets miljöer är vita eller ljusa i färgen precis som hjältinnan Vanessa. Detta mixas med fiendernas starkt röda laserstrålar och har som avsikt att tillsammans med musiken och dansen kännas lika superfräscht som originellt. Jag tycker det känns som en enkel, smidig och snabb lösning för att slippa jobba med färgsättning och texturer.

Efter fem timmar tillsammans med Vanessa (som faktiskt mer liknar Peter Jöback i Oakley-brillor) är jag riktigt trött på Capcoms omtalade dans-shoot 'em up. Oerhört variationsfattigt, fult och en klart underkänd spelkontroll gör Product Number 03 till ett misslyckande. Nu hoppas jag att Viewtiful Joe blir bra, annars är Capcom sannerligen de dumskallar jag först påstod.