Ett konservativt sätt att se på spelande är att det ska vara roligt, avslappnande och eventuellt lite farligt i för stor utsträckning. Det är en av anledningarna till att föräldrar ofta sätter tidsbegränsningar på sina barns spelande, förutom självklara anledningar som att man potentiellt gillar att vara med sina ungar samtidigt som man vill försäkra sig om att barnen umgås med kompisar ute i verkliga livet. Stort minus att man får fyrkantiga ögon som direkt konsekvens, dessutom. Men de där spelen som lär oss en läxa om livet då?
Jag grät nästan i slutet av Braid. Inte för att jag brydde mig nämnvärt om att jag klarat spelets alla pussel, utan för att jag låst upp en del av mig själv som jag inte visste att jag hade tillgång till. Spelet tillät mig att spola tillbaka tiden i den sista banan som plötsligt visade sig innebära något helt annat än min vildsinta, blinda jakt på kärleken och upprättelsen. Istället var det plötsligt jag där på skärmen. Plötsligt så jag en sekvens ur mitt eget liv från en helt annan vinkel.
The Novelist är något så annorlunda som en skildring av en helt vanlig familj, men som definitivt har potential att bli en av där titlarna som tycks klinga med spelarens eget liv. Fokus ligger på pappan i familjen som arbetar som romanförfattare, men vi kommer inte att se spelet ur hans ögon. Istället styr spelaren ett spöke som kan hoppa mellan olika punkter i huset såsom lampor, lyktor och andra ljuskällor.
Spelarens uppgift är att styra pappan i rätt riktning i livet genom att plantera tankar i honom, och vad som är rätt kan bara du och jag bestämma. Vi hör mannen prata med sin fru och förstår att det inte går särskilt bra med någonting just nu, allra minst jobbet. Väljer vi att låta mannen fokusera på sitt barns skolgång, sitt äktenskap eller nästa roman? Är det viktigare att uppmuntra sonen till en bra skolgång eller är det intressantare att se hur högt boken kan flyga om den får tillräckligt med uppmärksamhet?
Inledningsvis låter konceptet oroväckande likt The Sims, men det finns en tydlig beståndsdel som särskiljer The Novelist: stealth. I rollen som spöke måste man se till att inte bli sedd och får därför se till att hålla sig i bakgrunden hela tiden. Man kan också läsa samtliga familjemedlemmars tankar och får därför en tydligare bild av vad som sker och vilka åtgärder som bör tas för att förhindra exempelvis en skilsmässa.
På tal om skilsmässa så är den här aspekten av spelet ett bra exempel för att visa hur man valt att göra The Novelist så dynamiskt som möjligt. I The Walking Dead får man välja vem man vill rädda när två karaktärer, Carly och Doug, befinner sig i knipa. Valet kommer under en specifik tidpunkt i spelet och det finns två möjliga konsekvenser.
Det känns nästan olagligt att komma såhär nära en familj man egentligen inte har något att göra med, trots att det bara är på låtsas.
Frun kan lämna mannen när som helst i spelets nio kapitel. Det är med andra ord fullt möjligt att bli singel redan i spelets fjärde kapitel och därefter spela som ensamstående pappa. På samma sätt kan man snubbla på mållinjen och bli av med frun i allra sista stund - förutsatt att man nu ser det som en förlust. Som sagt: det finns inga tydliga rätt och fel. Istället bjuds vi in till en livssimulator som i så stor utsträckning som möjligt ska påminna om det verkliga livet.
The Novelist utvecklas av Kent Hudson som tidigare har arbetat med spel som Deus Ex: Invisible War och Bioshock 2. 2011 slutade han jobba för större studios och beslöt sig istället för att göra något eget, utan att riktigt veta vad. Släppdatumet är ännu inte exakt. Sommaren 2013, säger såväl Steam som Hudson själv, vilket borde innebära att vi kan lägga vantarna på The Novelist vilken dag som helst nu. Det ser vi givetvis fram emot.