Tomb Raider: Angel of Darkness

Vissa saker förändras aldrig. Det som var bra 1990 kan vara precis lika bra sommaren 2003. Tidens tand biter helt enkelt inte på vissa koncept. Andra spel som var superbra när de kom kan ha koncept som åldras snabbt. Den snabbtänkte har naturligtvis redan listat ut vad jag vill ha fram. Tomb Raider: Angel of Darkness hör till den sistnämnda kategorin.

Del ett nyskapade och banade verkligen väg för hur ett äventyrsspel i tre dimensioner skulle se ut. Del två utvecklade det hela ytterligare. I del tre som kom strax efter del två började det redan kännas att Eidos och utvecklarna Core nog borde slappna av och ta det lugnt med nya spel i serien. Något som man inte gjorde och spelen fortsatte att komma. Efter den femte delen Tomb Raider: Chronicles lugnade det dock ned sig och ett spel som skulle förändra seriens inriktning var under utveckling. Spelet skulle byta namn och innehålla spelmoment som skulle förändra allt. 2001 skulle det ha släppts, men har sedan dess försenats, gång på gång.

Efter att ha spelat Tomb Raider: Angel of Darkness är det med stor sorg jag konstaterar att spelets alla förseningar inte hjälpt upp alls, och de nyskapande spelmomenten är försvinnande få. Det känns som ett nytt Tomb Raider, med allt vad det innebär. Största förändringen är naturligtvis att spelet nu främst utvecklats med Playstation 2 och PC i åtanke, vilket inneburit stora kosmetiska förändringar.

Och när vi ändå är inne på det kosmetiska måste jag få fråga vem som kom på den smarta idén att förvandla Lara Croft till en tvättbjörn? Damen ifråga är så nedkladdad runt ögonen att hon utan vidare skulle kunna smälta in i glamrockgruppen Kiss utan att någon skulle märka det. Dessutom har ett rejält bröstgung lagts in, vilket dessvärre förtar en del av den tidigare så stenhårda känsla som fanns kring damen.

Det kanske största problemet med spelet är kontrollen. Det som en gång var lite bökigt, men ändå hyfsat intuitivt förvandlas i Angel of Darkness till en pina. Kontrollschemat är på tok för avancerat med tanke på den styltiga kontrollen. Bara att klättra upp för en stege kan vara en utmaning och man kan när som helst råka hoppa ut från en ruin till en säker död. Dessutom är kameran om möjligt ännu mer osamarbetsvillig än den var i de gamla spelen. Man får studera krukor på extremt nära håll, väggar kommer ofta mellan figuren och kameran och en gång fick jag till och med kameran intryckt i Laras hjärna. Visserligen går kameran att kontrollera själv med den högra analogspaken, men så snart det blir mycket action finns inte en chans att få en god vinkel att spela ur.

Rent storymässigt håller spelet måttet med råge. Werner Von Croy från det fjärde spelet ber Lara leta efter något som kallas Obscura Paintings. Lara ber honom göra det själv och en strid uppstår. Ett skott brinner av och Werner dör med en förvånad Lara tittandes på hennes egna blodindränkta händer. Anklagad för mord ger hon sig av för att finna målningarna och rentvå sitt namn.

Storyn förs framåt genom små sekvenser, men också genom att Lara denna gång kan stanna folk för att tala med dem. Det används dock ganska sporadiskt, men ger ändå en lite friare känsla. Spelets stämning hjälps som vanligt upp av musik av klassisk stil. Londons symfoniorkester levererar en känsla som kan göra minsta gränd till en spännande plats. Mycket kan dock låta något slätstruket och efter att ha stängt av spelet kan jag inte minnas hur en enda melodislinga går. Även röster och allmänna ljudeffekter är godkända. Däremot stönar Lara fortfarande lite mysporrigt när hon går mot en vägg eller liknande. Klart irriterande, låter inte alls trovärdigt, dessutom händer det så ofta.

Rent grafiskt imponerar Tomb Raider främst genom ett otroligt välgjort texturarbete. Något som Playstation 2 ofta annars har svårt beroende på dess starkt begränsade minne. Jeans ser ut som jeans och trä ser ut som trä. Dessutom är polygonmodeller välgjorda och spelet rullar nästan konstant på i en hög bilduppdatering. Tyvärr måste betyget sänkas något av all dålig kollisionsprogrammering, det är verkligen irriterande när till synes solida objekt hela tider går in i varandra. Designmässigt nyttjar, som nämnt ovan, Lara Croft gigantiska mängder mascara. Något som förtar lite och mest får henne att likna den norska seriefiguren svartrockaren Nemi. Ett väldigt dåligt val.

Tyvärr imponerar inte Tomb Raider: Angel of Darkness och när man misslyckas med att klättra in i ett fönster eller hoppa två meter så blir man bara frustrerad. De rent tekniska förutsättningarna för ett bra spel finns, men utvecklarna har inte alls tagit vara på dem. Bandesignen känns allmänt ganska tråkig och blir dessutom ofta svårtolkad på grund av den trilskande kameran. Tilläggas kan att det är trängre ytor man rör sig över i detta spel kontra föregångarna. Och Tomb Raider har sannerligen inte en spelkontroll som medger finlir. För sent i spelet får man en till spelbar figur, Kurtis. Trots att han har samma kontrollproblem som Lara själv, så känns det lite fräschare och tajtare med en till spelbar person.

Är du verkligen sugen på ett nytt Tomb Raider så är det naturligtvis värt att kolla in spelet. Men för övriga lär det mest kännas som en lång frustration och lusten att spela vidare vill liksom inte infinna sig. Absolut bäst att testa först innan man köper, får bli mitt samlade omdöme. Lara Croft är en stark figur, men för att hon ska fortsätta att vara det måste hon tvätta sig under ögonen och få ett vettigt spel. Angel of Darkness är inget sådant. Tyvärr.