Premiärtitlarna till en ny konsol brukar sällan bli ihågkomna som något annat än skamlösa uppvisningar i grafisk prestanda. Man vill förstås etablera dominans direkt och visa att konsolen som konsumenterna redan äger är rena skräpet jämfört med det nya, mustiga kraftpaketet som i det här fallet är Xbox One, och vilken studio är bättre att anlita i det ändamålet än Crytek? Med Crysis-serien på CV:n kan vi vara helt säkra på att den tyska tolkningen av antikens Rom kommer att bli något alldeles i hästväg rent grafiskt, men frågan är om Ryse: Son of Rome kommer att kunna underhålla även när den initiala wow-känslan har lagt sig.
Det har varit svårt att peka exakt på vad Ryse: Son of Rome egentligen är för något, annat än en våldsam, skitig actionfest med mängder av quicktime-events. Crytek har själva medgett att det här är deras eget fel. Man har medgett att E3-presentationen väckte fler frågetecken än vad den väckte spelsug då den påminde mer om en snyggt regisserad actionsekvens ur en film än något annat. Nåja, jämförelsen med film är hur som helst inte helt dum att börja med, för Ryse: Son of Rome påminner mer än bara lite grann om Ridley Scotts långfilm Gladiator.
Under en period var det meningen att Ryse: Son of Rome skulle vara en del av Microsofts "Better with Kinect"-satsning, men vilt gestikulerande slopades i slutändan. Däremot kommer röstkommandon att finnas tillgängliga i den färdiga versionen.
I rollen som Marius Titus gäller det nämligen att roa publiken och kämpa för sin överlevnad som gladiator i ett romerskt colosseum. Detta genom att tajma varje knapptryck noga på ett sätt som tycks ha influerats av den gamla NES-klassikern Punch-Out. Det gäller att smiska av lemmar på ett så snyggt vis som möjligt i samma anda som God of War eller Devil May Cry, men snarare än vilt vevande uppmanas spelaren att ducka, blockera, parera, fega och vänta på det perfekta läget varpå det går att utföra en av många förprogrammerade dödsstötar.
När vi såg dessa för första gången blinkade en ivrig knappsymbol på skärmen som nu har blivit ersatt av det faktum att specifika punkter på fienden lyser i rött. Det är fortfarande quick-time-event så att det bara skriker om det, men åtminstone på ett sätt som inte stjäl fokus från inlevelsen i samma utsträckning. Min största farhåga med det här är att man alltid lär sig exakt hur förutbestämda rörelser ser ut och känns med tiden, oavsett hur många som programmerats in och hur tuffa de är inledningsvis.
Brevkniven är mäktigare än svärdet, får vi hoppas.
Den som slåss extra fint belönas med poäng som går att spendera på förvånansvärt basala aspekter vars syfte är att ge spelaren lite mer kontroll över hur Marius Titus utvecklas under äventyrets gång. Dessa sträcker sig tyvärr inte mycket längre än till att man kan dra fördel av mer hälsa, ökad skada samt en och annan uppladdningsbar attack. Faktum är att Crytek tycks fokusera helhjärtat på spelets kärna, vilken består av smidiga, snygga, råa, brutala och adrenalinstinna närstrider, snarare än något annat. Ett exempel på detta är hur kameran omärkligt förflyttar sig till närmsta fiende efter ett dödande slag så att man kan fortsätta sin massaker utan avbrott.
Nyligen utannonserade Microsofts Aaron Greenberg stolt att Ryse: Son of Rome minsann ska renderas i stadiga 1080p. Ett uttalande som han tog tillbaka redan dagen efter, ursäkta sig och förklarade att det kommer att renderas i den aningen udda upplösningen 900p, men att Xbox One kommer att skala upp kalaset i 1080p. Han hälsade samtidigt att spelet ser fantastiskt ut, vilket vi kan intyga att det faktiskt gör.
Hemskt, brutalt, unikt och extremt snyggt. Nu hoppas vi bara på att det blir riktigt roligt också.
Allt från presentation, kontrast och svärta till ljussättning och visuella effekter såsom slow motion bidrar till en grafisk helhetsupplevelse i absolut världsklass. Det enda vi kan klaga på här är bilduppdateringen som ibland tenderar att smyga ned märkbart. En aspekt som Crytek förstås kan ha hunnit polera innan släppet i november, men det återstår att se.
I spelets multiplayerläge sporras man till att spela vidare genom belöningar i form av nya föremål. Dessa går att köpa för poäng som antingen tjänas in i ett stadigt tempo, eller via mikrotransaktioner där man helt enkelt köper till sig mängder av föremål och seglar upp till gudastatus redan tre minuter in i spelet. I slutändan gäller det hur som helst att roa publiken genom att slåss så tjusigt man bara kan på en stor arena tillsammans med en kamrat. Ur golvet på arenan växer nya miljöer fram vilka går att använda till spelarens för- eller nackdel, men detta i sig räcker i nuläget inte riktigt hela vägen för att underhålla i någon större utsträckning.
Det ska bli spännande att se Ryse: Son of Rome veckla ut sig och bli till en färdig produkt. I nuläget är vi dock långt ifrån övertygade om att det har vad som krävs för att aspirera på några toppbetyg.