Jag är en riktig flamspelle. Kallas ofta för just flamspelle. Eller flamsapa, beroende på mycket ansiktsbehåring jag har för tillfället. Jag älskar flamsig humor, kommer aldrig att växa ifrån tokerier där logik sedan länge kastats ut genom fönstret och där omotiverat trams tar överhanden. Jag dör av skratt när Ron Burgundy skriker att hans erektion egentligen endast är en optisk illusion och att klädesplagget per omgående ska returneras till affären där de inhandlades. Jag skrattar ännu mer åt Austin Powers Goldmember när han utan förvarning kickar Mini Me in i ett kylskåp. Renodlat tok. Som jag verkligen gillar. Just därför (och av andra anledningar som jag tänkte komma till lite längre ned i texten) har jag förälskat mig en smula i den nedladdningsbara pärla som Octodad: Dadliest Catch faktiskt är.
Octodad är en brandgul bläckfisk förklädd till helt vanlig farbror. Han måste sköta om sin familj och värna om sina bläckfiskbarn utan att bli upptäckt av mänskligheten i detta helsnurriga, mysiga spel. Det är lika absurt som det är fiffigt utformat och jag förstår nu såhär i efterhand varför teamet snabbt kunde rafsa ihop pengarna till produktionen via Kickstarter. Allt handlar om att inte bli påkommen. Om att förbli förklädd och att fortsätta lura omgivningen om att man inte alls är en slibbig bläckfisk, egentligen. Och under den korta stund som spelet pågår är det riktigt underhållande.
De olika uppdragen bjuder på god variation hela spelet igenom.
För att lyckas med att förbli hemlig måste bläckfiskpappa utföra en hel rad olika vardagssysslor med förhållandevis god precision. Klippa gräset blir såklart en utmaning i sig när man har drösvis med slemmiga tentakler som måste kontrolleras och något så trivialt som att packa ned en frukt i en av ungarnas skolväska slutar inte sällan med att jag rivit halva huset. Allting är fysikbaserat och med tungan rätt i mun gäller det att styra Octodads fyra tentakler (två fungerar som armar, två som ben) efter bästa förmåga.
Spelet börjar på Octodads bröllopsdag, en slags smidigt utformad tutorial där spelaren kastas rätt in i allvaret. Ett försök att spritsa lite väldoftande herrparfym på bläskfiskens knallgula hjässa slutade i att jag rev ned samtliga av sakerna på sminkbordet i omklädningsrummet, för att inte nämna allt som stod snyggt uppställt på hyllorna fyra meter därifrån. Givetvis framkallade detta hysteriska gapskratt som i princip inte avtog förrän spelets sluttexter rullade förbi på skärmen.
Grafiken är knappast i klass med Crysis 3 men designen är ultramysig och tekniskt sett är Octodad välpolerat.
Alla som sett den ytterst briljanta musikvideon till Fatboy Slim-singeln "Push the Tempo" begriper direkt hur det ser ut när jag röjer runt som spastisk bläskfinne-hanne med samma finmotorik som en elchockad sällskapshund. Humorn finns där hela tiden men trots detta blir
Octodad: Dadliest Catch aldrig för flamsigt, och själva sensmoralen levereras på ett finkänsligt och snyggt sätt som faktiskt berörde mig. I grunden handlar spelet om en utböling som trots att han varken är eller ser ut som alla andra verkligen försöker passa in - för sin familjs skull. En poäng som definitivt hade kunnat tappats bort i bruset av bläskfiskgubbens helvilda armrörelser.
Till skillnad från andra gapflabbiga indiespel som också baserats på tokroliga fysikkatastrofer (Surgeon Simulator 2013, bland annat) är Octodad: Dadliest Catch inte särskilt svårt, tvärtom. Det tog mig cirka tre timmar att skratta mig igenom äventyret och på den tiden hann jag bli ganska mätt på spelmekaniken, karaktären och de olika utmaningar som man ställs inför.
Dialogen i spelet är lika rolig som den är välljudande. Musiken likaså.
Som seriös konkurrent till indiegenrens främsta inslag är det här spelet en ytterst flamsig bagatell men som mysig, rolig och originell avkoppling i väntan på höstens alla mustiga storspel är Octodad: Dadliest Catch en given köprekommendation. Att designen och ljudbilden dessutom håller hög klass gör knappast saken sämre.