När den lilla kinesiska flickan besegrade honom trodde han att det äntligen var slut. Men ondskan i det nu splittrade svärdet fick honom att leva vidare och följa dess önskan att återfå sin styrka. Han kämpade emot varje vaken sekund, men varje morgon vaknade han med blod på sina händer. Tre år passerade och hans sinne försvann sakta ner i mörkret, medan det allt mer fullständiga svärdet styrde hans kropp. Han återvände till Ostrheinsburg, det ödelagda slott som varit hans bas de senaste åren, bara för att möta en fransk adelsman beväpnad med värja. Vid det laget var Soul Edge starkare än det någonsin hade varit sedan dess ena hälft förstördes av Sophitia, den där dagen för sju år sedan, och Nightmare hade inga problem att övermanna sin motståndare.
Utslagen på marken förberedde sig Raphael på slutet. Men den azurblå riddaren framför honom verkade tveka. Den ömsom mumlade, ömsom skrek åt sig själv. Det hade inte tagit lång tid för Raphael att inse att det enorma svärdet knappast var ett vanligt vapen, med ett enormt öga vid hjaltet. Med sina sista krafter gjorde han en dödlig stöt rakt mot ögat, den enda svaga punkten han kunde nå. Riddarens ögon, som tidigare hade lyst röda, flammade plötsligt i grönt. Han kastade svärdet ifrån sig, och från ingenstans dök ett smäckert vapen upp i hans hand. Med ett skrik drev han det rakt genom sitt ursprungliga demoniska vapen. Det var det sista Raphael uppfattade innan han förlorade medvetandet.
Det gick en tid. Kvar i slottets gamla kyrkoruiner låg de förvridna resterna av en blå rustning. Inuti fanns den sista gnistan av det förstörda svärdet, men utan sin ursprungliga gestalt kunde det inte ens ta kontroll över de döda metallstyckena. Det svor att hämnas på den riddare som lyckats slita sig loss. Så anlände en mörkhyad främling, beväpnad med en lie, till det regnpiskade slottet. Han talade till Soul Edge på dess eget språk. Efter en stunds förhandlande använde främlingen sin magi för att ge Soul Edge en kropp inuti rustningen. Som en pånyttfödd Nightmare gav han sig av för att hämnas på mannen som nu bar på de döda resterna av både Soul Edge och dess bane, Soul Calibur: Siegfried.
Ja, ni får ursäkta berättandet, men för mig är det just vad serien handlar om. Ända sedan Soul Blade för åtta år sedan har Namcos fightingspel haft en sammanhängande handling som noggrannt berättats i dialog, olika varianter på story mode samt i spelets slutsekvenser. Vi har fått följa dessa fantastiska karaktärer genom drygt sju år av strider och äventyr, och den här gången verkar Namco har jobbat hårdare än någonsin på den biten. Själva standardläget berättar en lång historia om varje karaktär. Och istället för att du bara slåss åtta strider på raken får du möjlighet att välja din väg, både genom aktiva val och beroende på hur du reagerar på olika situationer i mellansekvenserna. Precis som i Shenmue (eller det ursprungliga spelets slutsekvenser) poppar det upp olika knappkombinationer som kan påverka handlingen. På detta sätt kan alla karaktärer möta varandra och det räcker knappast att spela genom spelet en gång för att få den fullständiga berättelsen.
Sen skadar det inte heller att den här spännande berättelsen bara är ett komplement till ett av de bästa fightingspelen. Även om Soul Calibur 2 gjorde det alldeles för lätt att undvika kast och att blockera slag efter att ha hamnat på marken, och alldeles för svårt att undvika långa rader av attacker (som ofta följde efter även om man rörde sig i sidled), var det extremt lättillgängligt. Spelet har också ett flyt som inte ens Virtua Fighter kan matcha, samtidigt som det har mycket mer finess än det ofta enahanda Dead or Alive. Allt detta utan att bli lika obalanserat och orättvist som Tekken. I Soul Calibur-serien har Namco verkligen hittat den gyllene medelvägen, och till del tre har de lovat att rätta till de konstigheter som förekom i tvåan. De säger sig ha lyssnat på vad både vanliga fans och proffsspelare vill ha. Jag har länge saknat en lie i Soul Calibur, efter att ha sett hur Testament använder sin i Guilty Gear, och så får jag Zasalamel. Och de som använder iaido-stilen med att alltid ha svärdet i skidan och bara dra för att döda brukar bli riktigt coola i fightingspel. Setsuka verkar bli riktigt cool. Sen ska det bli ruskigt intressant att se hur Tiras sylvassa rockring fungerar i praktiken. Även bekanta karaktärer har fräschats upp och de som en gång var kloner av varandra fungerar nu helt olika. Dessutom ska omgivningarna vara mer varierade, lite som i Virtua Fighter 4. Vissa väggar går att ha sönder och ibland kan lyckade attacker kasta fienden över låga väggar. Allt för att göra positioneringen viktigare.
En annan utgångspunkt i och med trean är att erbjuda mer innehåll. Efter Dreamcast-spelets många bildgallerier och Soul Blades tredubbla soundtrack och interaktiva sekvenser kändes Soul Calibur 2 lite fattigt. Det berodde mycket på att de tvingades utveckla tre versioner av spelet. Även om vi bortser från de tekniska svårigheterna i att få allt att fungera innebar det ju också att två hela karaktärer fick göras "i onödan" eftersom bara en gästkaraktär fanns med i varje version. Så den här gången är Soul Calibur 3 späckat med innehåll. Dessutom har tekniken slipats ytterligare jämfört med Tekken 5 som redan det pressade Playstation 2 till max.
En stor nyhet som är praktiskt taget unik i genren är figurskaparläget. Skateboardspelare, wrestlingspelare och PC-rollspelare har fått designa sina egna karaktärer i åratal nu, så varför inte fightingspelarna? Med ett avancerat verktyg får vi först välja kön och klass på vår karaktär. Utbudet påminner om ett rollspel med klasser som barbar, tjuv, pirat och ninja, och varje klass har sedan fyra varianter av vapen att välja bland. Även om du kan välja stilar som liknar de befintliga går det också att använda helt nya vapen, såsom tredelad stav och lans. Därefter kommer vi in i den grafiska designen och här är möjligheterna verkligen enorma. Minsta detalj från frisyr och ögonform till vilka axelplåtar som är snyggast går att justera. Sedan kan allt färgsättas helt fritt med en gigantisk palett. Resultatet är att du kan skapa nästan vilken karaktär som helst. Vill du se Legolas i Soul Calibur? Inga problem. En medeltida Master Chief eller Samus Aran? Möjligt. Eller kanske en Dante, eller Ryu, eller Cloud, eller kanske rentav... Link? Jag gillade aldrig gästkaraktärerna i tvåan, men på det här sättet uppfyller ju Namco allt tänkbara önskemål på en gång. Skulle du inte vara nöjd med Namcos egna färgval går det också att peta i de ursprungliga karaktärerna och ge Mitsurugi grönt hår eller Voldo en kolsvart läderdräkt.
Förutom att (förstås) spela med dessa karaktärer mot en kompis kan du använda dem i ett helt nytt läge: Chronicles of the Sword. Det fungerar som en blandning av realtidsstrategi och fighting, där du flyttar runt dina styrkor för att nå olika mål. Om du kommer i kontakt med fienden blir det en vanlig strid mellan de två karaktärerna. Genom att klara uppdrag kan du förbättra dina karaktärer enligt rollspelsupplägget. Det här låter på förhand som det mest riskabla inslaget i spelet. Det kan bli intressant, men i värsta fall blir det lika trögt och enformigt som Chess Kombat i Mortal Kombat Deception.
Men även om nu Chronicles of the Sword skulle vara totalt meningslöst spelar det ingen roll. Soul Calibur 3 rättar till de spelmässiga problemen med tvåan, bjuder på ett gäng nya karaktärer och en fantastiskt genomarbetad handling, och ger mig dessutom möjlighet att sätta in mina egna karaktärer i en av de bästa fightingmotorerna på marknaden. Soul Calibur 3 är helt klart mitt mest efterlängtade spel just nu.