Tim Burton har på något vis förändrat min syn på julen. Trots min avsky för animerad smörja (i allra högsta grad musikaler, med dockor i), har jag sedan första gången jag såg den, djupt älskat Nightmare Before Christmas. Som alltid när Tim Burton är i farten är det vackert, sagolikt, härligt vridet och med en liten gnutta fullkomlig galenskap. När det vankas jul och all årlig stress samlas under fyra vämjeliga veckor kan jag inte låta bli att känna viss njutning av att beskåda Tim Burtons moderna julsaga. Capcom har under tre år försökt få den knotige Jack Skellington och hans vänner i ett spel som gör sig värdigt förlagan. Under tiden har konceptet skiftat från äventyr till ett mer actionriktat spel som hämtar inspiration från en annan av Capcoms hjältar.
Chefen över Halloween i Halloween Town, den långbente och pinnsmale Jack Skellington vill återigen göra något revolutionerande och överraskande med högtiden. Förra gången försökte Jack hämta inspiration från julen, något som ju slutade i en mindre katastrof, men trots detta är han fortfarande ute efter innovation. Jack lider som alltid av ett stort mått av prestationsångest och känner att något nytt måste tillkomma för att inte hela jippot ska kännas utåldrat och stelt. Att skrämmas med samma gamla metoder fungerar helt enkelt inte, och Jack ger sig ut på en resa för att finna nya sätt att ingjuta rädsla i mänskligheten. När han återvänder finner han sin gamle nemesis, Oogie Boogie som härskare över Halloween Town.
Faran med att göra sådana här spel är ofta att de vandrar för långt ifrån originalproduktionen. Efter ett par timmars spelande av en tidig version kan jag dock glädja alla Nightmare Before Christmas-fans med att detta ser ut att bli ett spel, faktiskt värdigt filmen. Det är tydligt att Capcom har sett på vad Devil May Cry-gänget har gjort, och Jack har blivit en smula tuffare, tack vare det ökade hotet mot Halloweentown.
Den smått galne Doctor Finkelstein har uppfunnit en grön geléklump som i det närmaste kan liknas vid Flubber från den usla Robin williams-filmen. Klumpen kallas Soul Robber och virar sig runt Jacks högra handled. Detta gör att Jack kan greppa avlägsna föremål, svinga sig till nya platser, men framför allt kan han använda sin Soul Robber för att besegra Oogie Boogies undersåtar. Stridssystemet påminner väldigt mycket om Dantes i Devil May Cry-serien och innehåller sjävklart kombinationsmöjligheter och flera olika attacker, dock utan att gå till överdrift.
Man får ofta känslan av att Capcom har haft som ambition att göra ett enkelt och underhållande spel, istället för att krångla till det i onödan. Kanske har det att göra med produktionstiden, kanske är det ett medvetet designval. Även om man kan tro att actionaspekterna i spelet skulle ta udden av den unika stämningen i hela sagan, men så är det inte. Dels är estetiken med massor av grå nyanser väl bevarad och den lustigt formade arkitekturen återfinns där precis som man hoppas. Visuellt påminner spelet om de gamla Medievil-spelen på PSOne, något som i mina ögon endast är en fördel.
Sång och musik spelade en ganska viktig roll i filmen, och överraskande nog har Capcom haft smak att på ett intelligent sätt föra över detta till spelet, och till och med gjort det till en viktig del av själva spelandet. Riktigt hur ska jag inte avslöja än, men det är ett trevligt och intressant sätt Capcom har involverat spelaren i sångnumren.
Det långbenta skelettet har dock mer än bara en uppsättning standardattacker. Snart introduceras Jacks alternativa former, som både en odöd jultomte vi känner igen från filmen, och som The Pumpkin King. Iklädd passande tomtedräkt har Jack möjlighet att slänga ur sig julklappar innehållandes otrevliga överraskningar för fienden. En mer offensiv form är den där Jacks huvud förvandlas till en pumpa som ger honom möjligheten att sprutlackera sina fiender med lite härlig och het eld. Förutom Jack så återkommer självklart alla andra bekanta invånare i Halloween Town. Dr Finkelstein har jag redan nämnt, och den fängslade Sally sitter uppe i ett torn och trånar efter sin skranglige Jack medan han är ute och räddar dagen. Borgmästaren, de ondsinta små kräken till barn ställer till problem i staden och spökhunden Zero finns även han med på ett hörn.
Efter ett par timmars spelande i Halloween-town känner man ett starkt sug att spela vidare för att få nästa Tim Burton-dos. Personligen var jag mycket skeptisk, för att inte säga direkt negativ till hela idén till att göra spel på en av mina favoritfilmer. Men det ser, i alla fall så långt jag har sett, ut att bli en stämningsfylld actionhistoria som har fötterna fast förankrade i sitt ursprung. Tim Burton's Nightmare Before Christmas kan mycket väl bli en underhållande variant på Devil May Cry-temat, och det ser onekligen mycket lovande ut. Om ett par månader är det dags för Capcoms mardrömmar att leta sig till butikshyllorna. Då kommer vi alla att veta hurvida det håller hela vägen.