En stilla fredagsafton, solen sänker sig över bergen och passar på att sprida sina sista varma strålar innan den ger vika för det anallkande nattmörkret. Landsvägsidyllen bryts av ett halvdussin bilar som ägnar sig åt fyrhjuliga våldslekar med varandra och det dröjer inte många ögonblick förrän det första mångmiljonsmonstret har tryckts av vägen, över skyddsräcket och seglar sakta över talltopparna ner mot ravinbottnen. Denna gång är det en mörkare, hårdare och framför allt betydligt argare upplevelse som väntar. Ilska är bra, ilska är njutning - och nu är det dags för hämnd.
Förra året fick vi styra Criterions vansinnesbilar genom stadskärnor, motorvägar och läckra naturmiljöer. Fokus denna gång ligger på det urbana landskapet med massor av dunkla bakgator och skitiga industrimiljöer. En glad och upplyftande färgpalett har till viss del bytts ut mot grånyanser, svart natt och rostbruna detaljer. Det påstås att Burnout 3: Takedowns glada färger och idylliska landsvägssträckor inte passade den amerikanska publiken. Spelet sålde inte lika bra i USA som här i Europa och förmodligen är det därför en massa smutsiga innerstadsområden har tillkommit. Precis som Takedown handlar Revenge om att dela ut bilburna käftsmällar till sina ettriga motståndare, men denna gång adderar Criterion ännu en dimension och introducerar möjlighet att hämnas. I Burnout Revenge har man nämligen möjlighet att ge igen, på riktigt, då någon av motståndarna knölar sönder ens bil mot vägräcket eller prejar in en i en lyktstolpe.
När man själv åker på en god dos plåtstryk och blir nackad som en liten försvarslös höna på motorvägen skiftar kameran till att fokusera på bilen som orsakade smärtan. Man kan nästan känna hånleendet hos den konstgjorda intelligensen samtidigt som en stor tjock röd pil ritas upp ovanför bilen och orden "New revenge target" indikerar att den skyldige ska bestraffas. Det är svårt att sätta ord på tillfredsställelsen när man återgäldar en takedown och dessutom får ännu mer i belöning än förra gången, det kittlar helt enkelt dödsskönt i kistan. Det är en rå och sadistisk känsla som väcks inuti mig, något som förfinar ett redan briljant koncept.
För att lägga till ännu mer bilburet vanvettsvåld kan man i Revenge även börja mobba den övriga trafiken. Åker man på en vanlig trafikant i samma körriktning kommer man således avlägsna drönaren utan krusiduller. Inga fler krascher i samma körfält med andra ord. När man ger sig in i de rikt befolk-ade stadskärnorna känner man sig som en skogsskövlingsmaskin som fullkomligt massakrerar allt som befinner sig på vägen. Att köra på en vanlig trafikant kallas Traffic Check och kan användas till att dels skaffa sig lite boost, men framför allt skapar man ett fullkomligt kaos för de bakom-liggande motståndarna. Tänk er om Gumballracers skulle fästa en gigantisk plog framtill sina fordon och skövla sönder allt på vägen. Lite så känns det denna gång. Trafik som förvandlats till dyrt plåtmos hjälper självklart till att ge spelaren Takedowns då de demolerade bilarna stannar kvar en stund på vägen, så det lönar sig att ge sig på det mesta man ser.
Crash-fansen lär glädjas åt det faktum att spelsättet är helt ombyggt och tillbaka vid sina rötter. Borta är de bonusar man kunde plocka upp och mångdubbla sin poäng. Ett nytt startsystem möjliggör en helt ny form av timing och det gäller också att träffa en viss bil på banan för att maximera sin poängsumma. Crashbreakern från förra spelet har uppdaterats och man har ännu mer kontroll över sin kraschade bil med hjälp av Impact Time-styrningen. Överlag känns det som en återgång till det gamla konceptet utan bonusar, vilket ger mer direkt kontroll över vad det är som händer, plus att utmaningen nu är betydligt högre.
Det är svårt att tro det, men audiovisuellt är Burnout Revenge ännu fläskigare än sin redan otroligt imponerande föregångare. Jag kliar mig i huvudet och undrar hur mycket extra kraft som Criterion egentligen har hittat i Sonys svarta maskin, då man inte kan annat än hänföras. Allt känns rejälare och mer stabilt även denna gång. Att det ser löjligt snyggt ut från början vet man ju, men när man trycker in boost-knappen och pressar de löjligt snabba bilarna till sin absoluta bristningsgräns, känns det lite som att man blir boxad rakt i magen, och man kan bara le, sådan är kraften i effektarbetet. Efter att ha spenderat närmare en minut i sträck med boosten nedtryckt känner man att hjärnan håller på att förvandlas till lättflytande sörja då den inte kan hantera alla effekter som sprutar runt på skärmen. Man vill därifrån, man känner att man skulle behöva ta en paus, men Burnout Revenge släpper inte taget utan fortsätter att bombardera syncentrat med gnistor, krossat glas, rörelseoskärpa och varje gång man passerar ett annat fordon serveras man ett svisch som mer låter som en käftsmäll på film än en ljudeffekt i ett spel. G-krafterna tvingar sig ut ur TV-rutan och ner i soffan och Burnout Revenge går så långt att det i stort sett trampar mig i ansiktet och hånler rått åt mig. Jag kan inte göra annat än tjuta av njutning och fortsätta spela trots att jag känner att jag skulle behöva kapa bort delar av min kropp för att korta avståndet mellan mina händer, centrala nervsystemet och ögonen för att korta ner reaktionstiderna.
Burnout Revenge finslipar ett redan fantastiskt koncept och introducerar massor av nyheter. Vi recenserar spelet i vårt kommande septembernummer.