Ring of Red

Krig och spel är något som alltid har gått hand i hand. Få fenomen är väl så flitigt förekommande speltema som krig? I Ring of Red är det andra världskriget som sätts i fokus. Ett drygt decennium har förflutit sedan det tog slut, men till skillnad från den verkliga historien så gav aldrig Japan upp mot de allierade. Resultatet blev ett Japan styckat mellan de allierade och Sovjet. Den ogästvänliga japanska terrängen gjorde i sin tur att nya typer av farkoster var nödvändiga för att krig skulle kunna föras.

Efter ett imponerande intro där autentiska krigsbilder visas med stora inklippta meckas i bakgrunden blir man väldigt sugen på att hugga in på spelet. I Ring of Reds krigsföring spelar nämligen gigantiska robotar, så kallade meckas, en stor roll. Men den som väntar sig de typiska smäckra robotarna blir snabbt besviken. Här handlar det om otroliga kolosser med tungt pansar och hög eldkraft som främsta egenskaper. Närmast kan man likna de stora vidundren med vandrande pansarvagnar.

När jag först hörde talas om Ring of Red fick jag känslan av att det var ett strategispel som var på gång. Nu efter många timmar i ryggen inser jag att det i själva verket är ett actionspel. Visst, du får förflytta dina män och sätta ut lite trupper på ett bräde som påminner lite och ett schackbräde. Så snart det blir krig så blir det dock realtid. Den allra största tiden spenderar man alltså i realtidskrig mot fientliga robotar. Storyn som spelet kretsar kring är väldigt dåligt införd i spelet och känns mest som en ursäkt för att få springa omkring och deltaga i en massa slag. Tänk storyn i ett fightingspel så förstår du vad jag menar. Det hjälper liksom inte att spelet innehåller ett antal huvudpersoner av blandad karaktär, det känns ändå inte motiverat att göra tilldelade uppdrag.

Något som retat mig oerhört är att de gigantiska meckas jag förfogar över, som enligt spelet väger runt 75 ton egentligen tycks ha en vikt på bara något kilo. Om någon attackerar famlar min stora robot bakåt någon meter. Och det är inget fel i det. Står det en lika stor robot och beskjuter mig med raketer så är väl det minsta man kan begära att roboten ska åka en bit bakåt. Men står en liten sketen människa på marken och kastar en fjuttig rökgranat så tycker jag absolut inte att min gigantiska robot ska tumla bakåt som en liten vante. Det ser otroligt töntigt ut och är källa till mycket irritation! Annars känns robotarna ganska mäktiga och det är kul att glassa omkring och förstöra saker.

Det känns nästan omöjligt att svara på om Ring of Red är ett snyggt spel eller ej. Under de strategidelar man tar del av, undrar man inte sällan om inte detta är ett spel för PSone eller liknande. Tråkiga meckas med få detaljer, få unika detaljer samt att de är alldeles för små gör att den delen närmast kan beskrivas som riktigt ful. Å andra sidan så finns realtidskrigandet som är desto snyggare. Miljöer, bakgrunder och annat ser helt enkelt väldigt bra ut. Spelet har genomgående en ganska hög skärmuppdatering och det ger spelet en skön mjukhet som också måste berömmas. Inte ens när man spelar spelets flerspelarläge blir skärmuppdateringen störigt låg. Men och andra sidan kan man bara spela två spelare, vilket inte innebär lika mycket jobb för processorn som när man spelar fyra spelare i traditionella förstapersonsskjutare.

Ring of Red är egentligen inte ett dåligt spel. Men det är svårt att se den avsedda målgruppen. Fans av strategispel lär avsky alla realtidssekvenser medan fans av action lär spy galla över allt segt flyttande av trupper och liknande. Dessutom känns storyn väl intetsägande och inte ens italienare med festligt uttal kan få mig att vilja spela vidare. Det börjar helt enkelt väldigt roligt och intressant, för att sedan rinna ut i sanden och kännas småtråkigt. Man kunde helt klart ha gjort mer av det fina upplägg man hade med spelets fantasieggande grundstory!