Call of Duty

När Medal of Honor släpptes var WWII-skjutare fortfarande en fräsch nyhet. Med sina, nästan filmiskt regisserade historia och omväxlande uppdrag satte man lyckliga leenden på spelare över hela världen. När nyheten om utvecklargruppen som lämnat EA för att göra en riktig MoH-dödare spreds så fick i alla fall jag gåshud av ren lycka.

Och visst känner man igen arvet. Call of Duty följer samma mall och är en läcker förstapersonsskjutare där snygga miljöer, välkonstruerade banor och massor med action får gå före frihet och problemlösning. Man har verkligen fokuserat på att skildra krigets intensitet och vansinne med utgångspunkt från den enskilde soldaten. Sällan har ljud och grafik fungerat i sån perfekt samklang och ger en spelupplevelse där kulor och explosioner känns så verkliga att man nästan hukar sig bakom skärmen. Kampanjen delar sin tid mellan amerikaner, britter och ryssar. Man väljer inte själv när man ska spela vem, utan kampanjen flätar ihop de olika scenariona själv. Lite grovhugget kanske, för den nästan totala avsaknaden av mellansekvenser gör att man nästan blir överraskad när spelet bytt krigsskådeplats och man nu plötsligt får spela som SAS-soldat. Bortsett från sådana mindre missar så är kampanjen klart godkänd och du kommer att få uppleva fallskärmshopp bakom fiendens linjer, våghalsiga fritagningar och till slut slaget om Berlin. MoH snodde ju landstigningen på Normandie rätt av från filmen Rädda menige Ryan. Här är det den rätt kassa prickskyttefilmen Enemy at the gate som fått stå modell för ett uppdrag. Även om den filmen inte var mycket att hurra för så är Call of Dutys version av samma inferno en av spelets absoluta höjdpunkter. Att man ofta är styrd får man nog acceptera i den här typen av spel, man kan inte få allt. Istället för frihet så får man en otroligt intensiv upplevelse där historien drivs framåt på ett sätt som göra att man inte har tid att leta fel, bara att överleva.

Något som väger upp den korta ensamkampanjen är spelets onlinedel som bjuder på en hel del möjligheter till Internetförnedring. Bland spellägena kan nämnas "Behind enemy lines" som fungerar så att de allierade börjar med endast ett fåtal spelare medan tyskarna är en veritabel flock. Om en allierad tar ihjäl en motståndare så återskapas han som allierad. Det finns även "Search and destroy" som på äkta Counter Strike-vis låter den ena sidan spela rollen som bombplacerande och de andra som skyddande. Online delen är väl utbyggd med färdiga funktioner för framröstning av banor och utröstning av dumma medspelare.

Hela spelet drivs av samma motor som Return to Castle Wolfenstein. Givetvis har man snofsat till den ytterliggare och grafiken är både snygg och snabb. Det är sällan några problem med låg uppdateringsfrekvens, detaljrikedomen och texturerna är kanon.

Även solen har fläckar och även om CoD är ett riktigt höjdarspel så finns det brister. Uppdragen har stora inslag av scriptade händelser och ensamspelarkampanjen klaras av på cirka sex timmar. Visst finns det riktigt elaka svårighetsnivåer att kämpa sig igenom och spelets korthet lockar till omspel, men ändå. CoD bjuder istället på en osedvanligt bra flerspelardel där speciellt onlinedelen är riktigt skoj och bjuder på nya spellägen.