Pathway to Glory: Ikusa Islands

Jag var i Turkiet för inte allt för länge sedan. Och vad passar bättre än bärbar underhållning på en annars långtråkig solsemester? Bra bärbar underhållning.

Nu ska det sägas direkt att Pathway to Glory inte är lika uselt som majoriteten av de andra N-Gage-spelen. Det är bara inte så bra som man vill att det ska vara. För det börjar bra. Ambitiöst. Ett välproducerat intro och någorlunda fräscha menyer sätter en överraskande hög ribba som tyvärr några minuter senare skulle rivas både en och två gånger.

Pathway to Glory går lättast att beskriva som ett strategispel. Det påminner om en blandning av Gameboy Advance-spelet Advance Wars och PC-klassikern Commandos. Du kontrollerar sex stycken soldater genom diverse uppdrag som tar vid under andra världskriget. Spelet är omgångsbaserat, och varje runda får man röra sig visst långa sträckor, innan det är fiendens tur att agera. Det här skapar en tankegång i huvudet, att hela tiden ligga en och två rundor före sina rivaler. Tyvärr är gränssnittet inte det allra bästa, och man missar ibland viktiga detaljer enbart på grund av en otymplig kontroll. Sedan är det inte speciellt lättöverskådligt, och kräver några omgångar innan man får rutin på det hela.

Rent grafiskt är Pathway to Glory ett klart godkänt spel. Man har varit smart och valt det som N-Gage gör bäst - 2D. 3D på en sådan här typ av svag hårdvara brukar alltid resultera i lågupplösta knäckebrödstexturer och Lego-blocksmodeller. Så vill man göra snygga spel på klen hårdvara är 2D det naturliga valet, något som få verkar förstå. Även ljudmässigt skiner det till lite extra. Bra röstsamplingar blandas med effektfulla explosioner och ståtlig musik.

Det här är ett sådant spel som man både blir glad och arg samtidigt när man spelar. Glad för att man faktiskt inte tagit sig vatten över huvudet och gjort ett spel som i teorin skulle kunna fungera perfekt på den här typen av format. Men jag blir arg av att se hur man slarvat bort ett fullt fungerande koncept och gjort hallonsylt av det hela. Gränssnittet är lite väl struligt och kontrollen kan bli lite enerverande i trängda situationer, men annars är det här ett av de bästa N-Gage-spelen som finns att tillgå, även om det säger mer om N-Gage än om Pathway to Glory.