Tim Burton's Nightmare Before Christmas: Oogie's Revenge

Jack Skellington får en depression när han känner att han måste fixa till Hallo-ween för andra året i rad. Förra årets kidnappning av jultomten höll på att sluta i katastrof, Jack beslutar sig då för att ge sig ut på en resa för att söka inspiration. Här kliver de tre små satungarna Lock, Shock och Barrel in och ser till att den onde luspudeln Oogie Boogie återvänder för att klampa in på Jacks revir i Halloweentown. När Jack återvänder finner han sin stad hemsökt av Oogie Boogies hejdukar och invånarna befinner sig i konstant skräck.

För att få bukt med Oogie Boogies illsinnade gerlikar har Jack ett speciellt vapen till sin tjänst. Professorn i Halloween Town har utvecklat ett vapen vid namn Soulrobber. Soulrobbern är virad runt Jacks högra handled och kan närmast liknas vid en slempiska, men som förutom som stridsinstrument används den som äterhake då Jack vid väl valda platser kan använda den för att svinga sig till nya platser dit hans ben inte bär honom. Hela spelsystemet och upplägget känner vi igen från en annan av Capcoms spelserier, nämligen demonjägaren Dantes Devil May Cry-spel. Spelkontrollen är i det närmsta identiskt med ett par små undantag, och sättet som man skapar och bygger på attackkombinatorer fungerar på precis samma sätt. Faktum är att ofta känns som om Capcom har svept in Devil May Cry i en annan kostym, men faktum är att jag trivs bra med detta, för trots att Nightmare Before Christmas bygger på Devil May Cry, lyckas Capcom leverera en värdig fortsättning på Tim Burtons makabra julsaga.

Upplägget går precis som Dantes demonjakter ut på att Jack måste röra sig runt de olika delarna av Halloween-town för att besegra Oogies underhuggare. Allt utspelas i uppdrag och vid varje uppdrags slut får man en summering över vad man har åstakommit under uppdragets gång. Ju bättre ranking man får, desto fler själstenar blir man belönad med, och ju fler själstenar, desto mer kan man använda för att uppgradera Jack, hans färdigheter och självklart nya föremål. För att åstakomma de högre rankerna gäller det att vara kvick, stapla slagsmålskombinationer hög och använda en smula finess.

Grafiskt är det väl ingen sprudlande höjdpunkt för våra maskiner. Även om Capcom har lyckats göra en trovärdig och designmässigt träffsäker version av Halloween Town. Tyvärr flimmrar det ganska mycket på skärmen och man tröttnar lätt i ögonen, detta kombinerat med halvsvagt texureringsarbete gör att grafiken får ett minuspoäng. Modelleringen är dock ofta mycket bra, och animationerna är briljanta, då speciellt Jack som ser ut som en odöd ballerina när han skuttar över skärmen med sin Soul Robber och förvandlar fienden till damm.

När man anpassar en film till ett spel eller vice versa är det nästan alltid förenat med fiasko eller förvanskning av originalet. Medan filmen visserligen inte var en actionfilm känner man ändå att mixen av Devil May Cry och även Sonys gamla Medievil-spel passar förvånans-värt bra. Överraskande nog har även sång- och dansnumren lagts in i spelet. Varje gång man möter en boss brister både bossen och Jack ut i sång och under tiden man piskar på så tappar bossen noter som Jack måste samla. När notmätaren är full kommer backup-dansare och körer in i bilden och man måste rytmiskt trycka på de knappar som dyker upp på skärmen. Lyckas man med sekvensen gnager man bort en stor bit av bossens hälsa. Ett fantastiskt smart sätt att sätta lite krydda på bosstrider och ett eminent sätt att knyta spelet nära sin förlaga. Tack och lov är den deformerade gotiska designen på plats som sig bör, och över lag ser spelet väldigt likt filmen, rent designmässigt. Matta och dämpade färger ger ett halvtråkigt intryck, men samtidigt jobbar Capcom med samma palett som Tim Burton gjorde när han skapade filmen. Gillar man starka färger och massor av ljus är nog detta fel spel att inköpa, men gillar man filmen är spelet nästa steg, och de två känns väldigt nära varandra Detta är tack vare att vissa nyckel-personer från filmen har hjälpt till att designa spelet. Även röster och sånger görs i alla fall delvis av de som var inblandade i filmen. Vad som skulle kunna ha slutat i ett hopplöst utnyttjade av en ljuvlig film är istället ett trevligt actionäventyr. Gillar du Tim Burtons underbara dockfilm kommer du att älska detta.