Japanska rollspelsgenren har väl mer än någon annan genre kört fast i gamla spår. Oavsett hur mycket man gillar färgglad karaktärsdesign, pampig orkestermusik och 60 timmars äventyr börjar det bli lite för mycket av samma gamla recept. Ung pojke med taggigt hår växer upp i liten idyllisk by där man springer fram och tillbaka i en halvtimme på något menlöst uppdrag, något mystiskt/ondskefullt händer och pojken måste ut i världen med ett magiskt svärd och rädda flickvännen tillsammans med en tyst kampkonstnär med kinakläder, en tekniskt lagd nörd, en max tioårig tjej och ett muskelberg till gaphals. Vi har liksom sett det förut.
Tales of Legendia är ännu ett i den långa raden av Tales of-rollspel från Namco, men förutom Tales of Symphonia som faktiskt hittade hit i sin Gamecube-version kan jag faktiskt inte minna mig att något annat i serien dykt upp här. Den största skillnaden mellan Tales of-spelen och reguljära rollspel är stridssystemet, där alla karaktärer står på ett led och rör sig fritt fram och tillbaka. Det blir nästan mer av ett beat'em up än rollspel ibland, men fortfarande gäller en del taktik och att kombinera sina attacker på bästa sätt.
Trots arvet från både tidigare spel i serien och genren i allmänhet verkar Legendia bjuda på ett ganska fräscht perspektiv. Istället för jobbiga hembyar kastas vi direkt in i handlingen där syskonen Senel och Shirley blir strandsatta på en märklig ö, som snart visar sig vara ett övergivet fartyg från en uråldrig civilisation. Att skeppet har dolda skatter som många vill åt är inte så överraskande, och att Shirley råkar besitta kraften att kontrollera skeppet och följdaktligen blir kidnappad får mig direkt att sträcka mig efter eject-knappen.
Men Tales of Legendia håller ändå ett högt tempo som för handlingen och karaktärerna vidare utan att sticka iväg på onödiga sidospår. Skulle du trots allt vilja se allt som händer utanför huvudhandlingen finns det som ett separat, lika långt, äventyr efteråt. Därmed går det att klara spelet och se slutet på handlingen, men sedan fördjupa sig i karaktärerna om man vill, lite som upplägget med bonusmaterial på DVD-filmer. Spelet dumpar också konceptet med att hitta nya små städer (bestående av tre hus vardera) och leta runt som en galning efter dolda pengar i lerkrukor. Det är samma stad man återvänder till hela tiden, men den känns också hemtrevlig efter ett tag.
Rent tekniskt är Legendia ett genomarbetat spel som varit under utveckling i flera år. Striderna ses förstås fortfarande i ett fastlåst sidoperspektiv men är ändå dynamiska tack vare den läckra animationen. Ny är möjligheten att kunna plocka upp nedslagna fiender och kasta iväg dem, och på så sätt åsamka ännu mer skada, och dessutom finns det en traditionell supermätare som du kan använda för att frysa fienden och sedan trycka in riktigt fina kombinationer (eller kanske ta en stund åt att hela dina skadade karaktärer). Ljudmässigt är det också påkostat med en symfoniorkester som framför hela soundtracket och röstskådespel precis hela vägen genom. Jag bävar dock inför den engelska dubbningen...
Tales of Legendia är tänkt att släppas här nästa år och verkar bli ett riktigt påkostat äventyr. Det återstår dock att se hur det står sig i jämförelse med Suikoden 5, Kingdom Hearts 2 och Final Fantasy XII.