Soul Calibur 3

Så är det för fjärde gången dags för Namco att lufta sina beväpnade slagskämpar i Soul Calibur 3. Denna gång har man valt att helt slopa versioner till Gamecube och Xbox för att bättre kunna optimera spelet för Playstation 2. Hela ensemblen från föregångaren är kvar och kämparna Setsuka, Tira, Zasalamel samt den ugglehövdade Olcadan har tillkommit. Dessutom har man åter lagt till klassiska figurer som Rock och Siegfried, vilka på grund av omständigheter i storyn hade tagits bort i tidigare spel.

Som brukligt har Namco sin vana trogen sett till att göra spelandet mot datorn så spännande och varierat det någonsin går. Man får slåss mot jättestatyer, kämpa mot fiender med förgiftade vapen och möta flera åt gången. Dessutom finns en rad mellansekvenser, avsedda att föra storyn framåt, med små reaktionsspel som gör att man inte ens kan slappna av mellan matcherna. Dessa reaktionsspel påverkar utgången av både storyn och matcherna och går därför inte att trycka bort. Därmed tvingas man se långa dialoger och annat varje gång Soul Calibur 3 spelas igenom. Själv har jag sett Zasalamel förolämpa min favorit Maxi i en alldeles för lång sekvens över 50 gånger redan. Sammantaget är det kul med ambitionen, men Namco driver det för långt och gör att det känns som att man måste tillbringa onödigt mycket tid med datorn för att kunna ha riktigt skoj mot en kompis.

Något jag alltid gillat med Soul Calibur-serien är de härligt medeltida stereotyperna, som friskt blandas utan minsta hänsyn tagen till när de historiskt kan ha tänkas levt. Alla har de dock känts åtminstone hyfsat trovärdiga, något som Namco delvis tycks ha glömt i detta spel. Nu duger det inte längre med brun vadmal som Li Long en gång hade i originalet, utan här är det neonfärger som gäller. Mest sanslös är nya psykopaten Tira som slåss med sylvass rockring, har lila mangainspirerat hår och går klädd i snorgröna paltor med hål urklippta precis överallt. Många kommer säkert gilla spelets nya inriktning, även om jag själv kan känna att det blir för mycket.

Bakgrunderna har blivit långt mer dramatiska än sist. Nu händer det något hela tiden och man får slåss i vulkanen Fuji, inne i brinnande herrgårdar och i japanska trädgårdar. Dessutom är bakgrunderna delvis interaktiva och ömtåliga saker går sönder om man kastar sin motståndare mot dem. Allra mest spektakulär är Egypten-banan där man omringad av obelisker, sfinxer, tempel och hundratals hieroglyfer slåss på en hängande plattform. Allt gungar och roterar medan helt sanslösa ljuseffekter spelar över kämparna. Här skulle jag normalt ha tappat koncepterna fullständigt, men det gör jag inte och det är faktiskt Namcos eget fel. Deras eget Tekken 5 som lanserades för drygt ett halvår sedan är nämligen grafiskt strået vassare än Soul Calibur 3, och visar hur ett tredimensionellt fightingspel faktiskt kan se ut på Sonys fem år gamla Playstation 2. Därmed stannar grafikomdömet på mästerligt, men inte bäst. Namco är slagna - av sig själva.

Ljudet är desto mer ojämnt. Visserligen är musiken riktigt bra, och många klassiska stycken från de tidigare spelen finns med i upphottade versioner, men en del av dialogen känns lite tveksam. Skådespelarna gör ett okej jobb, men många repliker före och efter matcherna upprepas väldigt ofta. Även under själva striderna klämmer de ur sig samma sak varje gång de gör en attack, vilket blir lite irriterande i längden.

Inget fightingspel är bättre än sitt spelsystem och här glänser Soul Calibur 3. Där del två drogs med några onödiga brister har nu nästan allt rättats till. Striderna är inte lika hysteriskt snabba, attackerna gör inte lika mycket skada, det är svårare att ta sig tillbaka in på banan sedan man slagits ut över kanten och väggfysiken är inte lika ologisk. Alla figurer har också förändrats från grunden, och balanserats in absurdum. Dessutom har systemet för hur striderna fungerar när en spelare ligger på marken gjorts om med ett strålande resultat, som gör Soul Calibur 3 till genrens bästa på området. Som vanligt i Namcos fightingspel, finns det dock slagkombinationer kopplade till praktiskt taget allt Det gör att vad man än trycker på så sprutar det ut blixtsnabba slagkombinationer. Därmed är spelet knapphamrarnas våta dröm och man kommer obönhörligen besegras av nybörjare varannan match under de första tjugo timmarna.

Förväntningarna på Soul Calibur 3 var skyhöga och spelet lyckas faktiskt leva upp till det mesta. Grafiken är strålande, spelsystemet bättre än någonsin och innehållsmässigt är det mer packat än något annat spel i genren. Dock finns en rad irriterande småfel som jag inte riktigt kan släppa. Bland annat är många attacker fortfarande alltför målsökande och spelet för knapphamrarvänligt. Även om spelet är världens överlägset bästa vapenbaserade fightingspel, så är det en väldigt smal subgenre och i långa loppet får spelet stryk på mållinjen av sitt eget syskon inom Namco - Tekken 5.

-----------------------------------------------------------------------------------

Mikael Sundbergs 2:a åsikt
Medan Jonas i stort sett enbart har lagt tid på versus-läget har jag grävt ner mig i spelets två nya, omhypade lägen: Chronicles of the Sword och Character Creation. Chronicles är en helt fristående berättelse om en alternativ värld där Soul Edge-svärdet ligger bakom en massa krig och hemskheter. Genom tjugo kapitel berättas handlingen som faktiskt är rätt intressant. Men tyvärr är själva spelläget både långtråkigt och obalanserat. Strategidelen är pinsamt enkel, det handlar bara om att flytta runt dina karaktärer på en karta och stå i vägen för fienderna. Striderna sker förstås på hederligt Soul Calibur-vis, men är ofta kryddade med extremt irriterande förutsättningar, som att inte kunna blockera eller att fienden gör tredubbel skada. Det leder till många snabba förluster och väntetider på att få sina karaktärer redo för strid igen, särskilt på de senare banorna där det också är långa transportsträckor på kartan mellan startfältet och slutbossen.

Fast Chronicles fyller ett syfte, och det är att låsa upp mycket av den helt sjuka mängden material som finns i spelet. Nya karaktärer, nya vapen, bilder, nya yrken för dina egna figurer och tillhörande vapenstilar, och framför allt hundratals rustningsdelar som du använder i Character Creation. Men det är inte nog att låsa upp dem, du måste också samla pengar för att köpa dem ur affären. Räkna med att det tar månader innan du har orkat köpa allt. En genomspelning av storyläget eller Chronicles kan ge 50000-150000 pengar, men en enda pryl kan kosta över 30000...

Men det lönar sig faktiskt att slita i Chronicles. Karaktärseditorn är oväntat detaljerad och det går att göra riktigt coola figurer med lite jobb och konstnärlig talang. Om du inte kan komma på en egen design, varför inte kopiera en befintlig karaktär? Din figur kan sedan använda upp till fem olika vapenstilar, inklusive två från de ordinarie figurerna. Här finns alltså en mängd unika stilar också, som lans, skära, dolk med bomber och solfjäder, vilket i praktiken höjer antalet olika karaktärer till nästan det dubbla. Tio figurer går att spara på varje minneskort, och jag lär lätt fylla mina fyra minneskort med favoriter från andra spel. Cloud mot Gandalf mot Jill Valentine mot Alucard, allt i den enastående Soul Calibur-motorn? Ja tack. 9/10

Mikaels nya Soul Calibur-karaktärer
Soul Calibur-bilder till din PSP