Den var 1989 som det ursprungliga Shadow of the Beast släpptes, en sällsam mix av plattformshoppande på labyrintliknande banor samt krävande strider mot fasansfulla bestar. Allt lyftes sedan ytterligare av snygg grafik och underbar musik.
Sedan dess har det diskuterats bland fansen hur mycket spelet egentligen influerat spelvärlden och hur viktigt det varit. Kanske tycker du titeln låter bekant, kanske var det en viktig del av din uppväxt och kanske har du aldrig ens hört talas om det. Hur det än är med den saken har nu en modern återberättelse släppts av Aarbrons jakt på hämnd mot den elake Maletoth. Men hur anpassar man bäst en så gammal klassiker till dagens standard med tanke på att det gått närmare tre decennier?
Original-Shadow of the Beast släpptes 1989 och kom till bland annat Amiga och Mega Drive.
Till att börja med används en modern grafikmotor, nämligen Unreal Engine, så spelet är mycket snyggt och rullar på i stabila 60 bilder per sekund. Sedan har ett gameplay skapats som bara löst för tankarna till originalet, och till stor del hämtar inspiration från några av den senaste tidens mest inflytelserika actionspel. Sist, men inte minst, har utvecklarna samlat på sig en hel del talang som begriper vad som fick folk att älska Shadow of the Beast när det begav sig - och på så sätt har ett imponerande resultat åstadkommits.
Shadow of the Beast i 2016 års upplaga är precis som tidigare en blandning av plattformar och strider. Lyckligtvis har en hel del ändrats sedan 1989 och de mer moderna inslagen är svåra att missa. Till exempel för kamerapanoreringarna och de vackra vyerna tankarna till God of War medan det brutala och combo-fokuserade slagsmålssystemet otvivelaktigt inspirerats av Arkham-spelen - om än i tvådimensionell form. Detta medan Dark Souls inspirerat onlinefunktionaliteten.
Oväntat vacker grafik väntar dig i detta äventyr.
Så, man kan med fog säga att detta är något Frankensteinskt i grunden. Men trots alla dessa moderna tillägg, hyllas ursprunget på ett subtilt sätt. Shadow of the Beast blev bland annat känt för de intrikata och dynamiska parallax-bakgrunderna. På samma sätt fungerar detta spel för att göra de tvådimensionella världarna betydligt större och djupare än de egentligen är. Striderna i föregångaren krävde precision, tålamod och att du var välbekant med omgivningarna - och det gäller även här om du vill kunna spöa alla fiender och nyttja bästa tänkbara strategi.
Man kan förenklat säga att spelets gameplay kan indelas i två aspekter. I den ena hoppar du mellan plattformar, klättrar på väggar, drar i spakar och löser enklare pussel. Den andra består av en generöst tilltagen arsenal av dödliga moves för att galant kunna hacka, bita, kapa och kötta sig fram genom hela horder av fiender. Aarbron är ingen lättvikts-Mario eller en tricksare som Kirby - allt han gör är istället överdrivet och har en skoningslös tyngd. Att kontrollera denne best tar en del tid att vänja sig vid, men passar karaktären utmärkt. Varje hopp, duckande och hugg illustrerar vilken ilska som driver huvudpersonen framåt.
Aarbron är i grund och botten ett blodtörstigt monster, även om han ser ganska rar ut. Blod, slafs och kroppsdelar flyger likt konfetti genom luften medan han strimlar sig mot sitt mål. Striderna går som sagt att jämföra med andra spel, men det finns dock en liten twist. Fienderna dör nämligen av en träff, men det finns väldigt många av dem. Det förändrar striderna och gör att det handlar mindre om att lära sig svåra knappkombinationer till supers, än att komma ihåg var fienden står och vad de har för svagheter. Sedan hjälper det såklart att inte bli träffad själv. Det är kort sagt en tämligen utmanande historia, inte minst för de som aspirerar på att klättra i high score-listorna.
Kortare laddningstider och längre speltid hade varit önskvärt.
Av plattformshoppandet och striderna är det helt klart sistnämnda som är den starkaste delen av spelet. Det är tillfredsställande och nedtonat och jag önskar rent av att det kunde ha varit mer av det. De båda delarna kompletterar visserligen varandra och bidrar till något större, men det är just allt huggande och köttande som får mig att vilja spela vidare i Shadow of the Beast.
Återspelbarheten är en viktig faktor, det här är nämligen ett väldigt kort spel med åtta banor som kan klaras av på kanske fyra timmar. Det är en likhet det delar med det ursprungliga äventyret, men utvecklarna har gjort en del för att förlänga livslängden med svårighetsgrader och high score-listor. Dessutom finns nu också så kallade "skill trees" för att själv styra din utveckling, saker att samla, små biografiska delar som bygger ut storyn och liknande. Bland de mer intressanta aspekterna märks möjligheten att låsa upp fler bossar, alternativa slut, översättningar av spelets obegripliga språk och en emulering av originalet.
Detta är ett av årets mest våldsamma spel.
För att summera har jag ändå blivit underhållen av Shadow of the Beast. Det är en intressant kombination av gammalt och nytt, och tekniskt är det mycket kompetent och står inte alls i relation till vad man kan förvänta sig från en liten utvecklare. De långa laddningstiderna och bristen på banor hamnar som de största minuspunkterna och det saknas som bekant inte direkt alternativ till Playstation 4 nuförtiden. Men trots det, om pengarna kniper och du vill ha något unikt som ändå känns hightech, kolla in Shadow of the Beast. Det är det faktiskt värt.
