Prince of Persia: The Two Thrones

Jag har en god vän som jag träffar en gång om året. Vi är inte alltid vänner och ibland gör han inte alls som jag hade tänkt mig, och när han dök upp förra året och svor och uppförde sig som en skitstövel var jag på god väg att säga upp vänskapen. Men det visade sig att det fortfarande var samma trevliga kille, trots allt. Precis samma sak hände i år, och jag har haft lika kul som tidigare år.

Efter att ha trotsat ödet i Warrior Within återvänder en sliten prins till sitt Babylon tillsammans med Kaileena. Det visar sig att staden är under belägring, och knappt hinner prinsen säga päronsplit förrän hans båt sänks av anfallande fiender. Det visar sig att allt hoppande i tiden har haft en del oväntade konsekvenser och folk som borde vara döda inte längre är det. I en liten olycka med tidssand får Prinsen ett kedjevapen fastbränt i armen, och från och med det ögonblicket börjar någon tala till honom, en röst i huvudet som är lika obehagligt artig och intelligent som oroväckande skoningslös. Det är förstås den mörka prinsen, summan av alla hans dåliga karaktärsdrag, som försöker ta kontroll över honom.

Vad vi får ta kontroll över är däremot två tämligen olika karaktärer. Och vilken glädje det är. Prince of Persia har en väldigt speciell kontroll som perfekt mixar förbestämda animationer med stor precision. Och det skulle inte fungera på något annat sätt, eftersom spelet hela tiden bjuder på komplicerade situationer där det krävs precisionshopp och utomordentlig timing.

Själva utmaningen ligger i att hitta rätt väg genom passager som först verkar oframkomliga, och sedan lyckas med bedriften att ta sig förbi. Och det är alltid lika ljuvligt att äntligen svinga sig runt den sista pinnen, springa längs väggen, ta avstamp och precis nå fram till nästa avsats där sparplatsen och ett ögonblicks vila väntar. Det är svårt men oftast rättvist, och kameran gör faktiskt ett strålande jobb med att visa vägen och ge dig alla förutsättningar för att pricka rätt. Efter att ha spelat två tidigare spel känns det tryggt att sätta igång med grunderna, samtidigt som spelet bjuder på flera nya finesser som gör klättrandet och hoppandet ännu mer varierat och klurigt att lista ut. Jag gillar särskilt att det går att använda dolken för att kila fast sig i väggen och ta avstamp för att komma vidare.

Det är i strid som skillnaden mellan de bägge prinsarna märks mest. Medan den vanliga prinsen hoppar runt, kastar sig över huvudet på fienden och försöker sticka folk i ryggen är mörka prinsen mer stationär och använder gärna sin kedja för att åsamka skada. Det påminner förstås lite om God of War, men den ökade anfallsstyrkan har ett pris. Mörkis är som en haj, han måste hela tiden röra sig för att inte självdö. I strid fylls hans energi på hela tiden av sand från besegrade fiender, men många av hans plattformssektioner blir onödigt frustrerande när han dör halvvägs bara för att man inte hann lista ut rätt väg tillräckligt snabbt.

Ubisoft har snackat rätt mycket om "speed kill"-funktionen och minst nittio procent av alla bilder visar prinsen i färd med att hugga någon i nacken. I själva verket är inte funktionen så värst nödvändig. Visst, det är praktiskt (och elegant) att slå ut en ensam fiende på sekunder, men det är i större strider som jag hellre skulle behöva lite hjälp. Istället blir det som vanligt rätt röriga ögonblick medan man frenetiskt rullar runt och försöker hugga sönder lite sandmonster utan att själv få ett svärd i ryggen. Men som sagt, det är i själva verket rätt liten del av spelet som ägnas åt strider. En annan nyhet är vagnracen där prinsen får köra som en galning genom Babylons gator och preja in andra förare i stenmurar. Det är inte direkt någon avancerad körning det handlar om, men ett trivsamt avbrott i klättrandet.

Det som gläder mig allra mest är att berättandet har återvänt till sagoformen från ettan. Det är Kaileena som berättar själva historien medan prinsen kutar runt. Hon anmärker på hur hans mål förändras från att bara söka hämnd till att faktiskt rädda sitt folk och bli en värdig prins, samtidigt som vi ser den gradvisa förvandlingen till sandmonster. Samtidigt finns det en hel del dialog mellan prinsen och hans inre röst, vilken ofta är både välskriven och väl framförd. Just att det känns som en dialog och inte en lång rad av lösryckta röstklipp är ganska ovanligt i sammanhanget. Musiken är också, lyckligtvis, tillbaka i gamla klassiska spår, utan onödig hårdrock. Den enda egentliga bristen med ljudet är effekterna som ofta känns lite plastiga.

När jag först började spela kändes grafiken faktiskt ganska tafflig. Nu när spelet utspelar sig i en stor stad snarare än i instängda slott och enstaka utomhusvyer krävs helt andra prestationer av grafikmotorn, särskilt när man kommer upp på hustaken och kan se långt bort över staden. Kompromissen märks främst på prinsen själv som ser rätt kantig ut och på bilduppdateringen som har en tendens att sjunka i Playstation 2-versionen. Men det är inget som direkt påverkar spelkänslan och den strålande ljussättningen gör mycket för att dölja små misstag i modellering och texturering. 

Trots en seg start är The Two Thrones lika spektakulärt och under-hållande som sina föregångare. Med undantag för några frustrerande sekvenser är det både intuitivt och imponerande att kontrollera Prinsen. Det här är underhållning och läcker spelakrobatik på hög nivå - bokstavligen.