Tenchu: Wrath of Heaven

Jag har alltid haft en fascination för ninjor. Dessa (oftast) svartklädda och maskerade lönnmördare med förkärlek för skuggor och kaststjärnor är liksom precis så cool att man nästan måste gilla dem. Så när Tenchu dök upp 1998 var det med viss förhoppning jag började hoppas på en ny våg av ninjaspel efter att de nästan helt försvunnit i början av 90-talet. En sådan skulle visserligen komma, men inte förrän i år, 2003. Ninja Gaiden, Shinobi och Last Ninja 4 är alla uppföljare till de kanske största spelen inom genren någonsin. Mitt ibland alla dessa stora titlar finns även Tenchu 3, som ofta känts lite åsidosatt.

Men till skillnad från de övriga har Tenchu alltid varit tredimensionellt och behöver inte modifieras nämnvärt alls för att det ska kännas både lyckat rent spelmässigt på Playstation 2-debuten. Tidigare utvecklarna Acquire har på grund av tidsbrist bytts ut till förmån för det obeprövade kortet K2. Vilket naturligtvis också för med sig en naturlig utveckling av serien, då två utvecklare inte löser saker på samma sätt, särskilt inte som det dessutom skiljer i hårdvara.

Tenchu: Wrath of Heaven låter spelaren välja mellan två spelbara karaktärer i början. Rikimaru är en cool katanasvingande kille på 25 år och den knivförsedda skönheten Ayame med sina dubbla knivar utgör grundutbudet. Sköter man sina kort rätt finns också en tredje gömd figur som slåss med sina bara händer.

Spelets story är inget som någonsin kommer att aspirera på Nobels litteraturpris, men fungerar väl i ett spel i genren. På Lord Ghodas order gäller det att utföra en serie uppdrag för att förhindra att en ond klan tar över världen. Man jobbar alltså som en lejd mördare, precis som det ska vara. Tenchu är lyckat upplagt som ninjaspel. Inga fiender kommer rusande i horder, utan ofta kan det handla om en ensam, intet ont anande person man ska döda. Man kan verkligen planera sitt upplägg där man lurar bland takbjälken, innan man levererar döden så snabbt, smärtfritt och osynligt som möjligt. Det gör att varje dödad person känns mer prestigefullt och man slipper ha en massa lik som ligger i drivor likt i de konkurrerande spelen.

Spelets kontroll är finslipad och använder på ett smart sätt båda analogspakarna, något som fler spel borde ta efter. Det effektiviserar verkligen spelandet. Änterhaken som i Tenchu 2 inte fungerade något vidare har verkligen optimerats och gör ninjapysslandet ännu roligare. Man får verkligen chansen att springa på japanska hustak och kryssa mellan byggnader, smyga bland takbjälkar och i all tysthet ta sig mellan rum med endast pappersskärmars som avskiljare mellan de olika delarna i husen. Känslan av det feodala Japan och ninjasmygande är riktigt lyckad.

Själva slagsmålen är rejält uppgraderade sedan föregångarna och erbjuder ett stort utbud av attacker som dessutom kan länkas till avancerade slagkombinationer. Ett välkommet inslag som gör striderna betydligt mer involverande. Brasklapp dock för spelets kamera som gärna stökar lite i strider på små ytor. När man rullar omkring och liknande så stannar inte kameran bakom ryggen. Lite för ofta händer att man varken ser sin fiende eller sin egen spelbara karaktär, utan bara en bit vägg.

Rent grafiskt hör spelet inte till det absoluta toppskiktet till Playstation 2, utan att för den sakens skull vara fult. Tvärsom är allt vackert designat, även om många texturer används lite för många gånger, vilket gör att det känns som man är i samma hus, oavsett om man varit där förut eller ej. Musiken i det första Tenchu-spelet var enormt bra. I del tre har det bytts ut mot musik som mer för tankarna till en billig sushirestaurang, vilket väl fungerar men inte är något extra.

Överlag är Tenchu: Wrath of Heaven ett bra spel med ett stort mervärde. Antalet uppdrag är stort, samt att de dessutom anpassas efter figuren man spelar med. Kontrollen är mestadels samarbetsvillig, även om större följsamhet hade kunnat önskas från kameran. Det är skitkul att leka ninja, i vad som är det närmaste man kommer en ninjasimulator på konsol. Actionfansen kan välja att slåss frenetiskt medan de som föredrar taktiskt tänkande har möjlighet till det. Alla med minsta intresse för ninjor uppmanas att dra å sig ninjaluvan och raskt rusa ned till närmaste återförsäljare och skaffa ett ex. Ni övriga kan väl åtminstone kika på det. Det är faktiskt ett riktigt bra äventyrsspel, och det är ju inte det sämsta.