Kirby Power Paintbrush

Jag gillar Kirby. Det är något oemotståndligt coolt med den lilla rosa pricken som alltid är så glad, men samtidigt gärna beväpnar sig med enorma vapen och spränger skiten ur allt som vandrar runt. Lite som en korsning mellan Krambjörnarna och Rambo. Allvarligt talat, vad är mest skrämmande: en grön ful utomjording med ett strålgevär eller Kirby med detsamma?

Till skillnad från de flesta tidigare Kirby-spelen är färdighetssamlandet nertonat i Power Paintbrush. Det går visserligen att stjäla krafter och använda dem, men oftast räcker det med att bara undvika fienderna. Den här gången är Kirby nämligen en boll, och du kontrollerar honom genom att peta på honom med pinnen. Då sätter han fart, och det gäller sedan att rita linjer som leder honom dit han ska. Fiender måste också prickas för att inte Kirby ska skadas när han åker in i dem, och en massa plattformar ska aktiveras, kanoner ska blockeras, block ska petas sönder och stjärnor ska samlas in. Konceptet påminner lite om Yoshi’s Touch & Go men det blir betydligt mer varierat i längden. Från början är det förstås vrålsimpelt men ganska snart krävs en tunga placerad rätt i mun och en stadig pekpinnehand. Efter ett tag börjar det hela påminna lite om Sonic och Metroid, konstigt nog. Men alla tre spelen har ju hjältar som kan rulla ihop sig, och tempot blir liknande i sektionerna där vacuumrör, katapulter och språngbrädor kastar boll-Kirby vidare i rasande fart, så liknelsen är kanske inte så långsökt.

Med jämna mellanrum stöter man på bossar som har lite olika upplägg. Trevligt nog får vi välja vilken sort vi vill bråka med, men de blir svårare för varje gång så det kan vara en bra idé att variera sig lite. Roligast är panikritarläget där hemska fiender jagar Kirby genom ett rör, där man måste rita av en bild tillräckligt snabbt för att han ska kunna åka vidare. Andra sektioner påminner om gamla Breakout där Kirby ska bollas mot stenblock för att röja en väg uppåt.

Spelet har en skön och framför allt varierad grafisk design. Det innehåller åtta områden om tre banor vardera (och varje består av flera delbanor), men det räcker ganska långt ändå, eftersom åtminstone jag inte orkar sitta och peka på skärmen i någon längre stund åt gången. Ingen bana är den andra lik, vilket förstås är trevligt som omväxling. Hela produktionen känns gedigen och genomtänkt, och det enkla upplägget inbjuder till experimentering och att pressa varvtider. Däremot finns det några krystade bonusar att låsa upp. Allvarligt - behöver vi verkligen ha flera regnbågsmönster till penseln att välja mellan?