Resident Evil: Deadly Silence

Kommer du ihåg vad du gjorde för snart tio år sedan, någon gång i augusti? Kanske tog ditt sommarlov slut, kanske återgick du till ditt vanliga kneg och kanske drömde du tillbaka till de lediga dagarna som du spenderat framför din TV med en handkontroll i nävarna. I augusti 1996 skrev Capcom spelhistoria med ett spel som var ämnat att skrämma vettet ur oss. Spelet kallades Resident Evil, och bjöd på allt som senare blev standard för genren; B-filmstämplat röstskådespeleri, långsökta pussel och stunder av skräck som gjorde att man ville kissa på sig. Vilken nostalgi! Nu är det, åter igen, dags att ta del av Resident Evil i en snäppet nyare kostym. Denna gång i ett bärbart och behändigt format.

Spontant känns det aningen konstigt att Capcom har valt att göra ännu en remake av Resident Evil. Spelet till Playstation var kanon och lämnade mycket lite att önska, men Resident Evils entré på Nintendos kub fyllde ändå sin funktion. Bra grafik, vass stämning och en nostalgikänsla som hette duga gjorde att jag kände mig nöjd och bidrog med en känsla av att inget mer kunde göras för och med spelet från Capcoms sida. Att Resident Evil åter igen skulle släppas till en Nintendo-konsol, denna gång en bärbar sådan, fick mig att undra om Capcom ville mjölka den befintliga kassakon helt torr. Så fel man har ibland.

Resident Evil: Deadly Silence är inget mindre än två versioner av det gamla goda originalspelet till Playstation, som alla skräckfans säkert har kommit i kontakt med på ett eller annat sätt. Det krävs knappt en resumé av spelets handling, men kortfattat handlar spelet om STARS-agenterna Chris Redfield och Jill Valentine som hamnar innanför väggarna på den hemskaste herrgård som någonsin skådats. Diverse chockerande otrevligheter uppdagas, och att komma ut ur huset helskinnad blir självklart prio ett för Chris och Jill.

Som redan nämnts innehåller DS-versionen av spelet två versioner. Classic består av det klassiska spelet som vi är vana vid, inklusive mellansekvenser, spelkontroll och klassiskt röstskådespeleri, helt utan krusiduller. Rebirth består av spelet i sin helhet, men med något fler fiender samt användandet av konsolens pekskärm och mikrofon. Andra nyheter som har lagts till, oavsett version, är att man numera kan utföra en 180-graderssväng, kartan är ständigt närvarande på den övre skärmen och den forna laddningssekvensen när man öppnar dörrar går att trycka bort. Dessutom slipper man slipper gå in i menyerna för att beväpna sig med kniven och att man slipper göra den retrostämplade kombinationen av vapen och ammunition för att ladda om. Precis hur bra som helst och något som var mäkta efterlängtat redan på Playstation-tiden.

Det som gör Resident Evil: Deadly Silence intressant är att spelet använder sig av maskinens främsta funktioner; Pekskärmen och mikrofonen. Pekskärmen behöver inte användas förutom vid speciella tillfällen då spelet kastar in dig i ett förstapersonsperspektiv där du, med hjälp av stylusen, knivar ner zombies och annat patrask. Dessutom kräver många av spelets pussel att man använder sig av stylusen. Mikrofonen används primärt för att göra hjärt- och lungräddning på avsvimmade karaktärer i spelet, men ibland krävs det att en kraftig utandning för att blåsa bort annalkande, och tillika dödliga, giftmoln. Utnyttjandet av pekskärmen och mikrofonen är en kul funktion, men känns mest som lite extra bling att locka spelköpare med och bidrar inte mycket till ett redan bra spel.

Nyheter i all ära, men den kanske största nyheten i Resident Evil: Deadly Silence är att spelet har en flerspelarfunktion. Upp till fyra spelare kan spela kooperativt eller mot varandra i den gudsförgätna herrgården, om alla har en kopia av spelet. De två spelsätten har dock samma utförande; Att så snabbt som möjligt ta sig till den anvisade utgången innan tiden rinner ut. För att sätta en knorr på det hela har Capcom sett till att de som spelar kooperativt delar hälsomätare medan de som spelar mot varandra kan förstöra för den andra genom att skjuta ner gul- och lilafärgade fiender som gör att din motspelare får otrevliga överraskningar. Flerspelarfunktionen är ett trevligt tillägg, men bidrar i ärlighetens namn inte med så mycket substans annat än som ett småkul tidsfördriv. Detta beror på att man inte kan se eller interagera med sin medspelare i det kooperativa läget, inte heller kan man se sina motspelare i motspelarläget annat än som stjärnor på den övre spelskärmen som utgör kartan.

Resident Evil: Deadly Silence är en riktigt bra version av Capcoms gamla trotjänare. Med bra grafik, smart utnyttjande av konsolens två skärmar och alla de ingredienser som gjorde spelet till en kioskvältare är det svårt att neka denna klassiker goda vitsord. Till och med de gamla skrämseleffekterna lyckas få mig att hoppa till, trots att skärmarna är så små. De enda tråkigheterna som Resident Evil: Deadly Silence bjuder på är att spelets ljud är dåligt kalibrerat och på så vis alldeles för lågt, även på höga volymer och att spelkontrollen känns något utdaterad. I övrigt är det precis såhär spelutvecklare ska göra när de vill ta något gammalt och fräscha upp det på ett mycket bra sätt.