Jag är fortfarande inte riktigt säker på hur denna titel landade i mina händer. Ena sekunden hörde jag Herr Mäki mumla något om erotik för att sedan svettigt slita av sig sin något för tajta T-shirt. Kort därefter hörde jag Krösa-Orre nämna mitt namn. Min oro var nu ett faktum. Sent samma kväll hörde vår finske nyhetstok av sig igen (fortfarande utan tröja), stirrade på mig med uppspärrade ögon och sa åt mig att spela detta pornografidoftande spel blandat med serietidningsatmosfär. Sedan backade han några steg, fortfarande med bar överkropp och uppspärrade ögon, och försvann in i nattens mörker (iklädd fyra storlekar för små Wallmart-jeans).
I Metropolis: Lux Obscura spelar vi som den nyligen frigivna personen Jon Lockhart. Pank och fortfarande upprörd över att ha blivit oskyldigt dömd för mord. Alla är dock inte glada över att han inte längre skakar galler och möts därmed av knytnävar. Metropolis: Lux Obscura har dock ett mycket annorlunda upplägg när det kommer till strider. Det är inte helt olikt spel som Candy Crush och går helt enkelt ut på att matcha tre eller fler liknande ikoner horisontalt eller vertikalt för att dela ut ett par rejäla käftsmällar på din motståndare. Ju fler du kombinerar, desto starkare effekt. De olika ikonerna ger hur som helst olika resultat och pressar på så vis dig att strategiskt tänka efter vilka du parar ihop. Exempelvis kan tre knytnävar dela ut en smäll medan tre förbandslådor återhämtar en del av din hälsa. Det är inte ofta som du och din motståndare går in i slagsmålet med lika mycket hälsa men trots detta är det den som först når noll som är besegrad.
Många kommer snabbt känna igen sig i spelets underhållande pussel.
Spelets berättelse är uppdelad i olika sekvenser där du efter varje sekvens får välja var du vill gå härnäst. Beroende på vilken plats du väljer kommer du att påverka hur din berättelse utvecklar sig. Det är även här som du får chansen att investera i nya uppgraderingar för att striderna ska fortsätta kännas intressanta. Det kan handla om att utöka sin maximala hälsa, ge mer skada med knytnävsslag eller kanske chansen att återfå mer hälsa när du kombinerar tre eller fler förbandslådor.
Vad det gäller berättelsen finns här inte mycket att berömma. Efter att Lockhart återvänder från fängelset tar han sig an diverse ströjobb för att tjäna ihop lite pengar men karaktärerna som man stöter på är lövtunna. Även Lockhart själv saknar karaktärsutveckling och vi har ingen aning om hur hans liv såg ut tidigare. Det började lovande där man fick olika dialogval att välja mellan men det känns som att detta glöms helt halvvägs genom spelet. Röstskådespelarna tänker jag inte ens nämna eftersom de saknar allt vad talang innebär. Fyra slut finns att ta del av, men inte ett enda av dem gör berättelsen särskilt bra.
Metropolis: Lux Obscura har marknadsförts med sin mörka noir-känsla och den tänker jag inte kritisera. Det märks att Ktulhu Solutions har hämtat massvis med inspiration från framför allt Sin City, vilket inte är en dålig inspirationskälla. Det är inte sällan som mellansekvenserna består av grå färg där endast något enskilt objekt sticker ut med färg. Det är tjusigt och jag gillar tanken av att använda sig av bildrutor från serietidningar som mellansekvenser. Bilderna i sig varierar dock kraftigt i kvalitet.
Metropolis Lux Obscura fullkomligt kryllar av lättklädda kvinnor. Ibland mer än så.
Den som har väntat sig ett långt äventyr kommer bli måttligt besviken av denna underliga titel. Det tar dig nämligen inte längre än en timme att nå slutet, men beroende på om du vill låsa upp alla slut kan du naturligtvis räkna med någon extra timma. Risken är dock stor för att du då får börja om berättelsen på nytt och som jag nämnde tidigare lär det inte förändra det faktum att berättelsen inte är bra. Inte alls.
Pusslen (eller striderna om du vill kalla dem för det) underhåller till största del. Eftersom spelets längd är så kort hinner de aldrig bli repetitiva och tack vare uppgraderingarna fräschas pusslen ständigt upp en gnutta. Det är synd att pusslen är begränsade till kampanjen och att inte ett andra spelläge finns där du kan spela fritt. Det hade dessutom varit intressant om man hade jobbat lite mer på spelet och erbjudit ett flerspelarläge.
Mellan varje uppdrag återvänder du till en överblick över staden där du får välja vilket uppdrag du vill ta dig an härnäst.
I slutändan kan jag inte rekommendera Metropolis: Lux Obscura. Berättelsen är slarvigt skriven och karaktärerna är ungefär lika intressanta som... Nej, jag kan inte ens komma på en liknelse eftersom det här en klass för sig. Det finns en liten chans att du kan finna någon underhållning i spelets pussel samt bildrutor men i övrigt är det här ett spel som jag inte ens skulle rekommendera till Gamereactors egen finne.