Att Gears of War är ett viktigt spel för Microsoft, kanske det viktigaste efter Halo 3, visade sig inte minst då spelet både inledde och fick i särklass mest tid på deras presskonferens. Och det är inte svårt att förstå varför. Det räcker med att titta på spelet för att inse att det grafiskt skåpar ut allt spelbart som hittills visats till nästa generations konsoler. Under E3-mässan fick jag chansen att hårdtestat Gears of War, i synnerhet dess multiplayer-läge i sju hårdkokta rundor, och insåg att det faktiskt är så mycket mer än bara en vacker yta utan backar upp det med ett minst lika imponerande innehåll.
För er som inte följt Gears of War, är det spelet som en gång användes för att visa vad Epics Unreal 3-motor gick för. Att de tidiga exteriörbilderna var just Gears of War och att det var Xbox 360-exklusivt blev känt långt senare. Spelet utspelas på planeten Sera, som mänskligheten sedan länge koloniserat och förvandlat till ett mindre paradis. Den senaste tiden har dock ett krig känt som Pendulum rasat, som en följd av att planetens energireserver börjat sina.
Det är dock bara bagateller jämfört med det hot som finns i hålor långt under marken, en ras som vilat i hundratals år för att en dag göra sig av med den ras som ockuperat deras planet. När de träder fram ur underjorden med full kraft inser mänskligheten - för sent - att de har att göra med en fiende långt utöver det vanliga och av den blomstrande planeten återstår snart bara några få fästen. Den ödesdigra dagen kallas Emergence Day (förkortas E-day, vilket även är vad Microsoft kallar spelets premiärdag) och varelserna får namnet locust. Att de kan leva under marken beror på att planeten Sera, till skillnad från Jorden, inte har en smält kärna, utan egentligen bara är ett kallt klot. Att locust levt där medför att de inte tål starkt ljus så bra.
Gears of War spelas i tredjeperson, men med samma kontrollschema som förstapersonsskjutare brukar ha till konsoler där ena analogspaken används för förflyttning medan den andra styr kameran. Det tillför en hel del för känslan att få se grimaser och liknande från huvudpersonen Marcus Fenix när han kämpar sig framåt, samt att Epic på det sättet kan ge honom ett större rörelseschema. Marcus kan till exempel smidigt kasta sig mellan olika typer av typer av skydd, han kan sträcka upp armen ovanför en vägg och skuta i blindo, smidigt hoppa över olika typer av hinder och kasta sig framåt för att undvika kulsvärmar.
Ett sådant rikt rörelseschema brukar dock betyda att spelkontrollen är rörig och har en lång invänjningsperiod. Där har Epic och producenten Cliff Bleszinski verkligen lyckats, för Gears of War är nämligen löjligt lättspelat och faktumet är att alla finesser jag nämnde ovan plus en hel del mer därtill, utförs genom ett enkelt tryck på A-knappen. Normalt brukar den här sortens strömlinjeformade lösningar för spelkontrollen medföra att figuren mellan varven lever sitt eget liv, och att långa animationer startar när man inte vill. Därför blev jag positivt överraskad över att jag hela tiden hade full kontroll över Marcus och att spelet, med sin enastående detaljrikedom, stundtals ser ut som en film mer än ett spel.
Gears of Wars multiplayer-stöd har varit en varit en välbevarad hemlighet, och därför var jag naturligtvis mycket spänd på vad man hade att erbjuda. Ett taktiskt gruppbaserat actionspel som Gears of War med dess alltför tunga grafik och fokus på storykampanjen, skulle mycket väl kunna bli en besvikelse spelmässigt i multiplayer. Lyckligtvis har Epic jobbat hårt på denna del av spelet och det kändes instinktivt rätt att spela som Marcus och hans grupp mot fyra locust-krigare spelade av människor.
Rent generellt kan man säga att multiplayer i Gears of War utspelas på oerhört små banor. Tanken är att man ska gruppera sig väl, kanske förbereda någon överraskning och försöka flankera fienden. De granater man normalt har är i multiplayer-läget utbytta mot rökditon, vilket gör att man bokstavligt talat kan lägga ut dimridåer. Fienden vet ju inte om du gör det för att luras, eller om du verkligen ämnar göra en överraskningsattack. Och skulle de få för sig att skjuta mot röken röjer de ju var de sitter. Totalt sett har man tillgång till fyra olika vapen, vilka man smidigt växlar mellan på digitalkrysset. Allra roligast är Lance Rifle som förutom att vara en synnerligen tung automatkarbin, dessutom har en motorsåg istället för en bajonett monterad.
Om man ska säga något negativt om Gears of War multiplayer, så är det just att motorsågen är aningen för effektiv. Som en följd av framtidens högteknologiska rustningar dör man nämligen inte av att livet tar slut. Vill du vara säker på att du lyckats med ditt förvärv, måste du gå fram till din sänkte motståndare och trycka på X för att utdela det dödande slaget. Annars kan en medspelare till den sänkte rusa fram och hela denne till stridbart skick igen (detta kan man även använda för att gillra fällor, och i lönndom vänta på en motspelare som vill hjälpa in sänkte kamrat, men det är en annan historia). Grejen dock att motorsågen är omedelbart dödande om man kommer tillräckligt nära, vilket man gör relativt enkelt eftersom man tål så pass mycket stryk som man gör.
Sammantaget är Gears of War en positiv överraskning, trots att jag redan från början hade högt ställda förväntningar. Det är verkligen ännu snyggare i rörelse än på bild, det har ett genialiskt kontrollschema, ljudet är oförskämt bra och spelupplägget både skrämmande och skrämmande intensivt. Det är kort sagt inte svårt att förstå varför Microsoft väljer att plöja ned så mycket pengar i spelet, som mycket väl kan komma att bli lika oumbärligt för Xbox 360-ägare som självaste Halo 3.
